Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Chevy-jakten

(Efter Herders tyska bearbetning af det engelska originalet.)

I.

Lord Percy frÄn Northumberland,
En ed han svurit har:
PĂ„ Chiviats berg att jaga
I trenne runda dar,
Till trots för riddar Douglas
Och hvem med honom var.

”De bĂ€sta hjortar pĂ„ Chiviat
Skall jag fĂ€lla och föra bort.”
”Vid Gud!” sad’ riddar Douglas,
”Hans vĂ€g skall blifva kort.”

Och Percy ifrÄn Bambrow kom
Med en skara, stolt att se;
VĂ€l femton hundrade skyttar
FrÄn landamÀren tre.

Med mÄndags morgon börjar han
PĂ„ Chiviats berg sin jakt.
Hvart spenbarn kÀnner den med sorg,
Det blef en blodig jakt.

Och kopplen drefvo skogen kring,
Och villebrÄdet sprang,
Och skyttar hukade sig ned
Vid breda bÄgars klang.

Och hjortar ströko genom skog,
Nu dÀr, nu Äter hÀr,
Och hundar sökte i ris och snÄr
Att finna rofvet dÀr.

Med mÄndags morgon Percys mÀn
PÄ Chiviats berg sig stÀllt.
En timme efter middag ren
De hundra hjortar fÀllt.

De blÄste död kring fÀltet nu
Och drogo djuren hop.
Till nederlaget Percy kom
Och sÄg de slagnas hop.

Han sade: ”Douglas lofte sĂ„
Att tala med mig i dag;
Dock, att han ej komma skulle,
Vid Gud, det visste vĂ€l jag.”

En squire ifrÄn Northumberland,
Han ser till slut dock dÀr:
Fram tÄgar riddar Douglas,
Med honom en vÀldig hÀr,

Med hillebÄrder, spjut och svÀrd,
Att skÄdas vidt och bredt;
Ej bÀttre mÀn till bröst och arm
Har kristenheten sett.

TvÄ tusen spjutbevÀpnade
Af obeflÀckad frejd,
LĂ„ngs Twide burna alla
I Tiwedalens nejd.

”LĂ„t af frĂ„n djuren”, Percy sad’,
”Enhvar sin bĂ„ge tag;
Ej mer han haft den nödig
AlltfrĂ„n sin födslodag.”

Till hÀst den starke Douglas drog,
Framför sin krigshÀr han;
Hans rustning blÀnkte sÄsom glöd,
Ej fanns hans öfverman.

”SĂ€g”, sade han, ”hvad folk Ă€r ni,
Och hvem Àr den, er för?
Hvem gaf er lof att jaga
I park, som mig tillhör?”

Den första man, som gaf ett svar,
Lord Percy sjÀlf var den:
”Hvad folk, det sĂ€ga icke vi,
Ej heller hvilkens mÀn;
Men vi jaga hÀr i parken;
Vill du det hindra Àn?

De bÀsta hjortar i Chiviat
Vi skjutit och föra bort.”
”Vid Gud”, sad’ riddar Douglas,
”Er vĂ€g skall blifva kort.”

Den Àdle Douglas talade
Till Percy Äter sÄ:
”Att döda mĂ€n förutan skuld,
Det vore synd ÀndÄ;

Men, Percy, du Àr lord af land,
Och jag af stÄnd som du;
Vi lÄta folket stÄ bredvid
Och slĂ„ss, vi bĂ„da, nu?”

”VĂ€l, straffe Gud”, sĂ„ Percy sad’,
”Hvem som det neka vill.
Det skall du, kÀcke Douglas,
Min sjÀl, ej vittna till.

I England, Skottland, Frankerik
Har ingen kvinna födt
Den, jag med Gud och lycka
Ej gladt i striden mött.”

En squire ifrÄn Northumberland,
Withrington, trÀdde fram:
”Skall slikt i England tĂ€ljas för
Kung Henrik, till vÄr skam?

I Àren rike lorder tvÄ,
En fattig squire Àr jag,
Och skulle se de Àdle slÄss
Och icke dela slag?
Nej, tryta mig ej vapen blott,
Ej tryter hjĂ€rtelag.”

En dag, en dag, en fasans dag,
En blodig dag blef den.
Min första sÄng Àr slutad.
Jag sjunger mera Àn.

II.

Nu Englands söner bÄgen spÀnt
Med hjÀrta och med mod.
Den första svÀrm, de sköto af,
Göt fjorton skottars blod.

Gref Douglas sjÀlf för skottarna
I spetsen tappert stred;
Vid Gud, det vistes öfverallt,
DÀr han sÄr och jÀmmer spred.

Gref Douglas som en bÄld genral
Tredelte nu sin hÀr.
FrÄn trenne sidor bröt den in.
Med vÀldiga gevÀr.

Och mÄnga djupa sÄr det gafs
Åt vĂ„ra skyttars hop,
Och mÄngen Àdel hjÀlte föll,
Visst ej med glÀdjerop.

Hvar engelsman lÀt bÄgen bli
Och drog sitt svÀrd alltren;
En fasans syn det var att se
PÄ hjÀlmarna dess sken.

Ej pansar hÄrd, ej prÀktig hjÀlm,
Mot vÄra glafvar höll;
Och mÄngen, som var kÀck och stor,
Till de vÄras fötter föll.

Till slut med Douglas Percy kom
Att pröfva svÀrdens bett.
De höggo friskt med Marylands-stÄl,
För bÀgge blef det hett.

Som blixt pÄ blixt de gÄvo slag,
De bÄda mÀn af mod,
Tills blod ur deras hjÀlmar sprang,
Som om det regnat blod.

”HĂ„ll upp, o Percy”, Douglas sad’,
”Mitt fasta löfte hör:
Till konung James i Skottland
Jag dig som grefve för.

Din lösen skall du hafva fri,
SĂ„ tag min lofven nu;
Förty af alla, som jag slog,
Den tappraste Ă€r du.”

”Nej”, sade grefve Percy, nej!
Mitt första ord det var,
Att jag för ingen viker,
Som kvinna burit har.”

Och se, dÄ kom med fart en pil,
SÀnd af en vÀldig arm;
Gref Douglas har den trÀffat
I djupet af hans barm.

I lefver och i lunga in
Den skarpa pilen skar.
Ej mÄnga ord han talte sen
I sina lefnadsdar:
”GĂ„ pĂ„, gĂ„ pĂ„, mitt tappra folk!
Med mig det varit har.”

Gref Percy, stödd emot sitt svÀrd,
SÄg Douglas blekna dÄ;
Han tog den dödes hand och sad’:
”Ve, att jag ser dig sĂ„.

Att rÀdda dig, jag delte gladt
PĂ„ trenne Ă„r mitt land;
Ty bÀttre arm och hjÀrta har
Ej hela nordens land.”

Det sÄg en skottlÀndsk riddare,
Montgomri hette han;
Han sÄg gref Douglas falla
Och lade spjutet an.

Han jagar fram pÄ en korsar
Emellan hundra skott,
Han stannar ej, han dröjer ej,
Han söker Percy blott.

Han mÀttar emot Percy lord
En stöt, som drabbar svÄr.
Hans sÀkra jÀrn, hans starka spjut
Igenom Percy gÄr.

PĂ„ motsatt sida lansens udd,
En aln i lÀngd, man ser:
TvÄ mÀn som de, som föllo hÀr,
Har icke jorden mer.

En bÄgskytt frÄn Northumberland
SĂ„g Percy falla blek,
Han bar en bÄge i sin hand,
Som honom aldrig svek.

En pil han tog; en aln i lÀngd,
Och hvÀsste uddens stÄl,
Ett skott han mot Montgomri sköt,
Visst ej pÄ lek hans mÄl.

Den pil, han mot Montgomri sÀndt,
I mÄlet snart den stod.
Dess svanspennor drÀnkte sig
Allt i hans hjÀrteblod.

Ej fanns dÀr en, som ville fly,
Enhvar blott strida kan.
Med sönderhuggna svÀrd Ànnu
De drabba mot hvarann.

En timme före vesper bröt
PĂ„ Chiviat striden ut;
NÀr klockan ljöd till aftonbön,
Var fjÀrran Àn dess slut.

De rÀckte först hvarandra hand
Vid mÄnens dröjda sken;
De hjÀlpte upp hvarann, men stÄ
FörmÄdde fÄ allen!

Till England kommo femtitvÄ,
Af femton hundra, hem;
Till Skottland, af tvÄ tusende,
De kommo femtifem.

De andra lÄgo döde dÀr
Eller kunde ej stÄ opp.
Hvart spenbarn kÀnner Àn med sorg
Det blodiga förlopp.

Död lÄg dÀr med lord Percy sjÀlf
Johan af Aggerston,
Den snabbe Roger Hartley,
Vilhelm, den djÀrfve Heron.

Georg, den tappre Lovli,
En riddare af namn,
Och Raff, den rike Rugbi,
De lÄgo dÀr famn vid famn.

Om Withrington det gör mig ondt,
Han var sÄ kÀck och djÀrf;
NÀr fötterna han mist, pÄ knÀ
Han spridde Àn fördÀrf.

DÀr lÄg med grefve Douglas död
Hew af Montgomri, sir;
Den tappre David Lewdal,
Hans systerson, lÄg dÀr.

Med honom Karl af Murrey,
Som ingen fotbredd vek,
Hew Maxwel, ock en lord af land,
Med Douglas lÄg dÀr blek.

Vid gryningen man bar dem bort
PÄ björk och hasseltrÀn,
Och mÄngen Ànka kom med sorg
Och bar sin make dÀn.

O Tiwedal, du klaga mÄ,
Northumberland, ej le!
TvÄ mÀn som de, som föllo hÀr,
Skall mer er grÀns ej se.

Det kom ett bud till Edinburgh,
DĂ€r Skottlands konung satt:
”Din grefve Douglas slagen Ă€r
Och död vid Chiviat.”

Af sorg han sina hÀnder vred
Och ropte: ”Ve, o ve!
En sÄdan man skall jag ej mer
I hela Skottland se.”

Det kom ett bud till London ock,
DĂ€r konung Henrik satt:
”Din grefve Percy slagen Ă€r,
Och död vid Chiviat.”

”Gud vare med hans sjĂ€l i nĂ„d!”
Föll konung Henrik i,
”VĂ€l hundrade hans likar
I landet Àga vi.
Men, Percy, lefver jag, sÄ sant,
Skall du ock hĂ€mnad bli.”

Och som vÄr Àdle konung svor
Och kungaeden bjöd;
SĂ„ stridde han vid Humbledown,
Att hÀmnas Percys död.

DÀr, Àdle skottar trettisex,
PĂ„ samma dag enhvar,
Vid Glendal under vapenbrak
PÄ fÀltet blefvo kvar.

Allt sÄdan var nu Chevy jakt,
Ett sÄdant slut tog den.
Vid Otterborn, hvar slaget stod,
De gamle visa Àn.


Dikt Chevy-jakten - Johan Ludvig Runeberg