Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Bönen

En gÄng, nÀr i fromma, glada samtal
Vid sitt middagsbord den gamle Luther
Satt som vanligt bland förtrogna vÀnner,
Talte en af dessa sÄ med klagan:
”SvĂ„r och ond att lefva i Ă€r vĂ€rlden,
Full af vansklig id och jordisk omsorg;
Intet under dÀrför, att sÄ mÄngen
Sökt i klostrens lugn en saknad stillhet.
Äfven mig de plĂ„ga, dessa oljud
Af en outtröttlig vÀrldslig strÀfvan.
I mitt grannskap bultas, smids och hamras
Oupphörligt hela dagen genom,
Och hur tidigt Àn jag vaknar, störa
DĂ„n och hammarslag min morgonandakt.”

Luther log och sade: ”Hvarför störas?
TĂ€nk lĂ„ngt hellre: ’Jag har sofvit lĂ€nge;
Hör min fromma granne, hur han redan
Hunnit stiga upp och börja bönen’;
Ty en bön, min vÀn, Àr flit och arbet.
Sannerligen, nÀr den svarte smeden
Vaknar upp och tĂ€nker: ’Gud har gett mig
Åter dag och krafter att arbeta’,
Och med hurtigt mod begynner smidet,
Är hans trötta flĂ€mtning för vĂ„r Herre
Icke mindre kÀr Àn dina suckar,
Och pÄ himlens portar slÄr hans slÀgga
Kanske starkare Ă€n dina böner.”


Dikt Bönen - Johan Ludvig Runeberg