Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Bondgossen

Jag huggit, tills min kraft förgÄtt,
Och hugger om igen,
Och yxans stÄl Àr hvasst och godt,
Men furan stÄr dock Àn.
Min arm var en gÄng tung och stark;
Nu Àr den mer ej sÄ,
Sen vintern om jag Àtit bark
Och druckit vatten pÄ.

Ifall min tjÀnst jag bytte om
Och bÀttre för mig sÄg,
Jag kanske till en herre kom,
Som hade bröd af rÄg.
Kanske i nÀrmsta stad jag fann
En lön för tro och flit.-
Jag tÀnker ofta sÄ och kan
Dock icke lÀngta dit.

StÄr fjÀllet dÀr med löfprydd topp
Och ser i sjön sin bild?
GÄr solen dÀr sÄ hÀrlig opp,
Och gÄr den ner sÄ mild?

Finns dÀr en dal, som blomdoft strör,
En mo, som tallar bÀr?
Och hon, hvars vallhorn nu jag hör,
Skall hon vÀl finnas dÀr?

Förbi far molnet utan skygd,
Till vindens tidsfördrif;-
Och utan vÀn och fosterbygd
Hvad Àr ett mÀnskolif?

Kanske att Gud hör folkets röst
Och lindrar landets nöd;
Kanske en bÀttre skörd i höst
Oss ger ett bÀttre bröd.


Dikt Bondgossen - Johan Ludvig Runeberg