Svensk poesi

Dikt på svenska


Dikt Bondgossen

Jag huggit, tills min kraft förgått,
Och hugger om igen,
Och yxans stål är hvasst och godt,
Men furan står dock än.
Min arm var en gång tung och stark;
Nu är den mer ej så,
Sen vintern om jag ätit bark
Och druckit vatten på.

Ifall min tjänst jag bytte om
Och bättre för mig såg,
Jag kanske till en herre kom,
Som hade bröd af råg.
Kanske i närmsta stad jag fann
En lön för tro och flit.-
Jag tänker ofta så och kan
Dock icke längta dit.

Står fjället där med löfprydd topp
Och ser i sjön sin bild?
Går solen där så härlig opp,
Och går den ner så mild?

Finns där en dal, som blomdoft strör,
En mo, som tallar bär?
Och hon, hvars vallhorn nu jag hör,
Skall hon väl finnas där?

Förbi far molnet utan skygd,
Till vindens tidsfördrif;-
Och utan vän och fosterbygd
Hvad är ett mänskolif?

Kanske att Gud hör folkets röst
Och lindrar landets nöd;
Kanske en bättre skörd i höst
Oss ger ett bättre bröd.


Dikt Bondgossen - Johan Ludvig Runeberg