Svensk poesi

Dikt på svenska


Dikt Blodhämnden

Hvems är klagoskrit där i Banjani?
Månne Vilans? Månn’ den onda ormens?
Ropte Vila, komme det från berget,
Ropte ormen, komme det från klyftan.
Vilan ej och ej den onda ormen,
Batritch Perovitsch är den, som klagar
Under Osmans, Tchorovitschens, händer.
Honom han besvär vid brodernamnet:
”Släpp mig, Osman Tchorovitsch, min broder,
Skona lifvet, du i Gud min broder!
Tag i lösen hundrade dukater;
Mina bröder sju; sju Perovitscher,
Gifva gärna dig sju damaskener;
Deras makar skänka dig sju kransar
Och min broder Raduls maka, Zvjeta,
Sina kransar och sitt öras smycke.
Men min moder ger en ung slafvinna,
Ger dig många kosteliga kläder,
Och min fader, Pero Vutschitschevitsch,
Skall förära dig sin egen lifhäst
Och däröfver hundrade dukater.”
Ren vill denna unna honom lifvet,
När, af onda makter förd till stället,
Panto från Tupan där syns och talar:
”Muselman, du Tchoros ättling, Osman!
Släpp ej Perovitschen Batritch undan.
Bjuder han dig än omätlig lösgäld,
Se, af turkarna skall han den pressa.
Vill han gifva dig sju damaskener,
Skall han äfven dem af turkar röfva.
Vill han kransar gifva dig och smycken,
Skall han fånga våra bröders makar
Och af dessa smycken ta och kransar.
Lofvar han åt dig en ung slafvinna,
Torde han min egen dotter röfva
Och dig henne såsom lösen bjuda.
Och den lifhäst, han dig vill förära,
Är ju af Banjanis ras till skit dock.”

Panto så och svänger sig ur sadeln.
Låga blixtrar ur hans studsarmynning,
Och han träffas, Perovitschen Batritch,
Genom gördeln, och hans mund förstummas.
Död han sjunker mot den gröna marken,
Och från kroppen skär hans hufvud Osman.

Och det kommer budskap till Saljuto,
Till den slagnes ålderstegne fader.

Göken gråa klagar i Saljuto,
Ropar midt i vintern ut sin klagan,
Som om ingen årstid ägnats honom.
Göken grå är icke den, som klagar;
Nej, där klagar Pero Vutschitschevitsch,
Perovitschen Batritchs gamla fader:
”Ve mig, ve mig, ve till domedagen,
Ty af söner, som mig efterlefva,
Hämnas ingen väl hans mord, den dyres!”

Honom tröstar Perovitschen Radul:
”Slikt må ej ditt gråa hufvud ängsla.
Vänta endast till Sankt Görans-dagen,
Tills med löf sig berg och kullar kläda
Och det flacka fält med gräs och blommor;
Då vill jag kamraterne församla
Och med dessa till Banjani draga
För att hämnas Batritchs mord, min broders.”
Men ren nalkades Sankt Görans-dagen,
Ren med löf bekläddes berg och kullar,
Gräs och blommor täckte redan fälten,
Och kamraterne tillsamman kommit.

Till Banjani drar med dessa Radul
Och tar af till bergets skog vid Utes.

Trenne runda dagar där de bida,
Ändlöst spanande mot Gatzkos slätter,
Tills på håll en turk till häst sig visar,
Just den sökte, Tchorovitschen Osman.
Radul så till sina kämpar genast:
”Bröder, sen I där den bofven Osman?
Huken eder ner mot gröna marken;
Men jag själf vill ställa mig i vägen
För att vänta Tchorovitschen Osman.
Ej för edra damaskenerklingor
Skall han falla, den fördömda turken,
Om mig Gud den lycka värdes unna
Att med mina händer gripa honom!
Men om jag ej lyckas honom gripa,
Då-lägg an, hvem som af kvinna född är!”
Kämparne sig huka ner i gräset;
Radul åter ställer sig i vägen.
Och när turken nu till stället hunnit,
Springer Radul fram att gripa honom,
Fattar hästens tygel med sin ena,
Turken med sin andra hand i brickan
Och till marken rycker honom neder.
Käckt till bistånd hans kamrater ila,
Och de fånga lefvande Osmanen.

Honom ber vid brodernamnet Osman:
”Släpp mig, Radul Perovitsch, min broder,
Skona lifvet, du i Gud min broder!
Tag i lösen tusende dukater!
Tjugu bröder, tjugu Tchorovitscher,
Gifva gärna tjugu damaskener,
Och de Tchorovitschers ädla makar
Sina lockars kosteliga smycken.
Deras gyllne keder jag dig bjuder,
Af dukater och af pärlor tunga.
Men jag själf vill ge dig min araber,
Högrest, att en slik ej finns i Bosna,
Hela Bosna och Herzegovina,
Med hans töm och silfvertunga sadel,
Allt till svansen öfvertäckt med sammet;
Hvarje buckla är med loskinn kantad
Och med guld och silfver smyckad rikligt.”
Döf för detta, svarar Perovitschen:
”Turk, du Osman Tchorovitsch! En dyrbar
Lösegäld bjöd dig min broder äfven,
Men förgäfves!-Utan skoning skilde
Du hans blonda hufvud ifrån kroppen.”
Och han drager fram. sin knif ur gördeln
Och från kroppen skiljer Osmans hufvud.
Tar hans hufvud, tar sin öväns’ vapen
Och arabern, turkens höga stridshäst,
Och beger sig hem med sina vänner.

Men i Montenegro-bergens grannskap,
Från den lilla byn där, från Saljuto,
Till hans möte går den gamla fadren,
Sträcker famnen och hans anlet kysser.
Radul kysser gubbens hand och klädfåll
Och för honom turkens hufvud kastar.
Och då ropar Pero Vutschitschevitsch:
”Hell mig nu och intill domedagen,
Då mig unnats denna stund att skåda,
När min dyre son är hämnad vorden!”
Gubben så,-och honom lämnar lifvet.
Död han ligger; frid med honom!-Herren
Tage honom upp till paradiset
Och välsigne hägnande oss alla!


Dikt Blodhämnden - Johan Ludvig Runeberg