Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Begrafningen

Tempeltornets dystra klockor hördes,
Mot dess port en svartklÀdd skara rördes,
Och en yngling, skördad ifrÄn vÄren,
Buro de pÄ bÄren.

Sakta sÀnktes slumrarn ned i mullen,
Fredligt rundades Ă„nyo kullen,
Och ett enkelt kors blef stÀlldt af sorgen
PĂ„ den trygga borgen.

Nu, nÀr lifvets sista gÀrd var slutad,
Bröt det tysta tÄget opp,-men lutad
Mot en alm, som sig i nejden höjde,
Kvar en flicka dröjde.

Och hon dröjde dÀr, tills allt blef öde;
DÄ till grafven gick hon, till den döde,
Och en lilja, som hon bar i handen,
Offrade Ă„t sanden.

Och den trogna satt och grÀt pÄ stÀllet
Än, nĂ€r solen sjunkit bakom fjĂ€llet
Och den bleka, nattomhöljda stjÀrnan
Uppgick öfver tÀrnan.

NÀsta morgon blef hon Àn dÀr funnen,
Men dess tÄrekÀlla var förrunnen,
Och mot korset, som hon slöt med armen,
Slog ej mera barmen.


Dikt Begrafningen - Johan Ludvig Runeberg
«