Svensk poesi

Dikt på svenska


Dikt Begrafningen

Tempeltornets dystra klockor hördes,
Mot dess port en svartklädd skara rördes,
Och en yngling, skördad ifrån våren,
Buro de på båren.

Sakta sänktes slumrarn ned i mullen,
Fredligt rundades ånyo kullen,
Och ett enkelt kors blef ställdt af sorgen
På den trygga borgen.

Nu, när lifvets sista gärd var slutad,
Bröt det tysta tåget opp,-men lutad
Mot en alm, som sig i nejden höjde,
Kvar en flicka dröjde.

Och hon dröjde där, tills allt blef öde;
Då till grafven gick hon, till den döde,
Och en lilja, som hon bar i handen,
Offrade åt sanden.

Och den trogna satt och grät på stället
Än, när solen sjunkit bakom fjället
Och den bleka, nattomhöljda stjärnan
Uppgick öfver tärnan.

Nästa morgon blef hon än där funnen,
Men dess tårekälla var förrunnen,
Och mot korset, som hon slöt med armen,
Slog ej mera barmen.


Dikt Begrafningen - Johan Ludvig Runeberg
« 
 »