Svensk poesi

Dikt på svenska


Dikt Barndomsminnen

Jag minns en tid, jag minns den hvar minut,
Då lifvets maj på mina kinder glödde
Och i min späda barm en ros slog ut,
Hvars fägring inga stormar än förödde.

Hur säll jag lefde i min oskuld då,
Lik morgonstundens första fläkt i dalen!
Min fröjd var ren som ljuset i det blå,
Och lätta såsom daggens pärlor kvalen.

Då tycktes glädjen bo i hvar gestalt
Och jorden le, liksom af änglar buren,
Och vindens susning, bäckens sång och allt
Var barn som jag och lekte med naturen.

Men snart du flydde, sköna barndomsvår,
Att aldrig värma detta hjärta mera.
Ack, lundens fägring knoppas år från år,
Men lifvets blomma en gång och ej flera.

Förgäfves, sen dess, purpur tynat af,
Du vattnar hennes rot med tårefloder;
De bleka bladen söka blott en graf,
Och stängeln sjunker mot sin kalla moder.

O, snart ju ila dessa stunder bort,
Som offras här åt sträfvandet och hoppet!
Då mänskans bana mättes ut så kort,
Hvi skall dess glädje vissna under loppet?

Mot dig jag blickar, tid, som har förgått,
Som seglarn på sin sörjda strand tillbaka;
Ack, le och njuta, det var barnets lott,
Och ynglingens är strida, och försaka.

Hvad är den värld, som ljusnar för mitt hopp,
Den palm, hvarom min djärfva aning talar,
Emot den hydda, där jag växte opp,
Och kransarna uti min barndoms dalar!

Dock klagar icke jag.-Den fröjd, som var,
Skall hjärtats dufvobud ej återfinna;
Blott, ljufva minne af förflutna dar,
Blif du min trogna följeslagarinna.

Kanske ännu vid vägens slut en vän
För den af bördor tyngda vandrarn ömmar,
Kanske att ålderdomen ger igen
Min forna frid och mina barndomsdrömmar.

När, böjd mot stafven i min matta hand,
Jag ser det rum, där inga sorger agga,
Då skall jag stappla nöjd till grafvens rand
Som fordom mången afton till min vagga.


Dikt Barndomsminnen - Johan Ludvig Runeberg