Svensk poesi

Dikt på svenska


Dikt Barden

I dalens famn förflöt hans barndomstid,
Hans lif var lugnt som källan vid hans hydda.
Hvar nyfödd dag kom rik af hopp och frid,
Och ingen oro tog han från den flydda.

Han själf ej drömde om sin framtid än,
Och ingen anade hans kall med åren.
Hans värld var trång; dock storhet fanns i den,
Och skönhet väcktes äfven där af våren.

Och obekant och sluten i sig själf,
Men med en jättelik natur förtrogen,
Han lärde kraftens språk af bygdens älf
Och saknadens af bäckarna och skogen.

Där såg han klippan trygg bland stormar stå,
En bild af mannens mod, en bild af hjälten,
Där lyste kvinnans själ ur himlens blå,
Och kärlek slog i blommor ut på fälten.

Så ammades han opp, hans håg blef stor,
Hans barm bekant med fröjderna och kvalen;
Han tog farväl af hydda och af mor
Och gick med lyrans skatt ur barndomsdalen.

Och genom världen drog han med sin sång,
Till hvarje slott, till hvarje koja bjuden.
Han sjöng,-och slafvar glömde bojans tvång,
Och kungapannor klarnade vid ljuden.

Och stod han hög i borgens rund ibland,
Förmälande en djärf bedrift med tonen,
Då lyste drottens blick som stjärnans brand
Och riddarsköldar dånade kring tronen.

Och tärnan satt och hörde på hans röst
Med ögon, på den stolta skaran vända,
Och hennes kind blef röd, och hennes bröst
Bestormades af känslor, förr ej kända.

Så sjöng, så lefde han i lifvets vår,
Och så i lifvets sköna sommarstunder,
Tills tiden kom med vinter till hans hår
Och åldern blekte kindens ros därunder.

Då gick han åter till sitt hem och tog
√Ąnnu en g√•ng sin lyra d√§r i handen
Och grep en djup ackord på den-och dog
Och gaf åt andens fosterbygder anden.

Nu grusas vården öfver bardens graf,
I sekler ren hans aska bott där inne;
Men sången flyger öfver land och haf,
Och hjärtan glöda vid den ädles minne.


Dikt Barden - Johan Ludvig Runeberg