Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Andra sÄngen

Ren aftynade syrsornas sÄng pÄ den sotiga muren,
Glöden förkolnade ren, och i vrÄn pÄ sin vanliga pinne
Gol nattvakande tuppen, bebÄdande morgonens ankomst.
Knappast skulle ÀndÄ den förstÄndige Petrus ur dvalan
Vaknat, trött som han var af de förra dagarnas mödor,
Hade tillika en stormande trÀta pÄ muren ej uppstÄtt,
Hvilken med buller och brak tillvÀxte i nattliga mörkret.
Ty dÀr lÄg han behagligt, den aktade tiggaren Aron,
NÀrmare ugnen och njöt den Ängande hettan allena,
Medan en annan af mÀnnernas tropp, inhysingen Pavo,
LÄg vid hans sida och kÀnde ej nog af en Àlskelig vÀrma
Grannen ville med vÄld den Àrlige Aron frÄn stÀllet
Tvinga och hvÀlfde sig opp pÄ hans andra sida behÀndigt,
TrÀngande pÄ som en kil; men förgrymmad reste sig Aron,
Famlade, fattade tag och slÀngde den stretande Pavo,
LÀtt som en stampsÀck, ned frÄn den sotiga muren i golfvet.
Genast vaknade Petrus, af bullret förvirrad och uppskrÀmd.
Men med klagande röst tog Pavo till ordet och sade:
”Lyssna dock, Petrus, och se, hvad tiggaren gjort med den bĂ€ttre,
Kastat frÄn muren mig ned, halsbrytande, stolt i sin vrede,
Liksom han vore en kung och ej lefde af mĂ€nniskors nĂ„d blott.”

Honom svarade strax den Àrlige tiggaren Aron:
”Ville du trĂ€nga mig bort och ej unna den grĂ„nade gubben
VÀrma sin sida vid ugnen, som dock har vÀrma för alla,
MĂ„ste du skylla dig sjĂ€lf, om ock nacken du brutit i fallet!”

Men nÀr den Àrlige Petrus förnam, hvad mÀnnernas tvist var,
Log han af hjÀrtat och nÀmnde vid namn inhysingen Pavo:
”Pavo, min vĂ€n, det Ă€r bĂ€st att ej neka en annan, hvad rĂ€tt Ă€r;
Äfven med tiggarn Ă€r Gud och beskyddar hans hvila pĂ„ muren.”
Sade, men tigande kröp inhysingen Pavo i ugnen,
DÀr han i blinken pÄ bÀdden af sten, kringÄngad af hetta,
Somnade ljufligt och glömde sitt fall i behagelig hvila.

Men ej tÀnkte han mer, den förstÄndige Petrus, pÄ sömnen,
Utan han steg ur bÀdden och gick att vÀcka Mattias.
SÀngen nÄdde han snart och lade sin hand pÄ sin svÄgers
Skuldra och hviskade sen i hans öra de manande orden:
”Morgon i hĂ€nderna ren! Upp, sof ej lĂ€ngre, Mattias!
Önskar du följa oss Ă„t pĂ„ den lofvande jakten och skĂ„da
Hedda i dag, som du ville i gĂ„r, mĂ„ vi skynda till herrgĂ„ln.”
Sade; ur hvilan spratt den raske Mattias, och redan
Satt han i sÀngen rak; men den vÀlförstÄndige Petrus
Gick att bestyra om eld och sökte vÀl lÀnge i hÀrden,
Innan dÀr djupt pÄ bottnen han fann det glödande kolet.
Skickligt tog han det opp, med tvÄ pÀrtstumpar till eldtÄng,
Förde det nÀra sin mun och blÄste med vidgade kinder
HÀftigt dÀrpÄ: en kvÀfvande rök omhvÀrfde hans anlet,
Ömsom skĂ„dadt i ljus och ömsom höljdt i en mörk natt.

Snart dock vÀcktes en lÄga, och pÀrtan flammade genast,
Stugan var upplyst nu, ur dvalan vaknade hönsen,
Katten pÄ hÀllen strÀckte sig styf, tÀtt skakande hufvet,
Och sin gömma i sprÄng uppsökte den skrÀmda kaninen.
Skyndsamt började sen den förstÄndige Petrus att klÀ sig,
Drog med förnöjelse pÄ de bepröfvade, hÄlliga, grÄa
VallmansklÀder, som skylde mot köld hans fylliga lemmar,
Passade fötterna sen i vÀrmande strumpor af svart ull,
Skodde sig snabbt, steg opp, tog fÄrskinnspÀlsen af vÀggen,
Svepte sig vÀlansenlig i den och spÀnde kring medjan
LÀderbÀltet, prunkande grant med sitt hÀkte af mÀssing.
SÄdan stod han beredd att gÄ till den stÄtliga herrgÄln.
Äfven Mattias kom ur sin vrĂ„, munderad och fĂ€rdig,
KlÀdd frÄn hufvud till fot, som han Àrnade tÄga pÄ jakten;
Endast sin stÄtliga pÀls af tolf mjuktgarfvade fÄrskinn,
Kostliga, tyngda af ull, som en lofvande fÄle i vÀrde,
Bar han ej tillspÀnd Àn, men han hvÀlfde den makligt omkring sig.

Nu, dÄ de voro i skick och vÀl utrustade bÄda,
Tog den Àrlige Petrus pÄ vÀldiga skuldror sin matsÀck,
HÀngde sin bössa pÄ nacken och gaf Mattias ett gammalt,
Svenskt, mÄngpröfvadt gevÀr och talade vÀnligt och sade:
”HĂ€r Ă€r klenoden! En gĂ„ng mĂ„ den tagas af knappen för din skull.
SjÀlf den begagna nÀndes jag ej; pÄ den sotiga vÀggen,
Dyr och vĂ€rderad, den hĂ€ngt, som den lĂ€mnades dĂ€r af min fader.”
Sade; men leende tog Mattias och hÀngde pÄ axeln
Remförsedda gevÀret och tryckte sin mössa pÄ hufvet,
Villig att vandra Ästad till jÀgarens vÀrf och till Àlskarns.
Morgonsupen förglömde dock nu den förstÄndige Petrus
Hvarken att taga sig sjÀlf eller bjuda sin Àrade svÄger,
Utan de söpo med lust och togo sig vÀrma pÄ fÀrden.

Men dÄ de kommo pÄ gÄrden och sÄgo den klarnade himlen,
Fullt med stjÀrnor beströdd, och hörde den tindrande drifvan
Knarra för fötternas steg och knutarna braka för kölden,
Medan pÄ hvar sitt par lÀttlöpande skidor de stege,
Gladdes Petrus i hjÀrta och sjÀl och talte och sade:
”Nu, kamrat, för en dag som denna betalar man pengar.
Kosteligt, trodde dock knappt, att den fuktiga vinden frÄn östern
Skulle sig vÀnda sÄ snart, dÄ den kom med blida i aftse.
LĂ€tt skall det bli att jaga i dag; den glattade skidan
Löper som stÄlet pÄ is, och Àgarne hindras af skaran;
Dröjom ej, följ! LĂ€ngs Ă€ngarna gĂ„r genvĂ€gen till herrgĂ„ln.”
Sade och skyndade fram och hann den stupande backen,
Som frÄn hans ladgÄrd sluttade brant mot Àngen dÀr nedan,
Honom följde Mattias, och bÄda begÄfvo sig utför,
Snabba som skuggor af moln, dem stormarna jaga pÄ fÀstet.

Men dÄ de slÀtten nÄtt, framlupo de saktare bÄda,
Utan att hindras af gÀrden, ty snö betÀckte dem alla,
Och dÄ ordade snart den raske Mattias betÀnkligt:
”Glad jag, följer dig nu, ty af jakten vĂ€ntar jag nöje,
VÀntar mig nöje ocksÄ af att se den beprisade Hedda;
FrÄga mÄste jag dock, förstÄndige Petrus, pÄ förhand:
RÀknas ej farligt hÀr att bryta förbudet om Àlgjakt,
Blir vÀl din herre belÄten med mig, kanhÀnda han hellre
Brukar sitt eget folk, Ă€n tager en frĂ€mmande med sig?”

Leende talade Äter den Àrlige torparen Petrus:
”Hej! Ej falla i dag vĂ€l de första Ă€lgar i socknen;
Trygge vi jaga dem hÀr, om ock kulorna yrde kring tingsgÄln.
Frukta ej heller att bli med förakt mottagen af herren;
Åtta torpare Ă€ro vi vĂ€l, jordbrukare alla,
Hvilka med möda och svett uppodla hans bördiga Àgor,
Dock berömmas blott tvenne af dem som kunniga skyttar:
Petrus pÄ TjÀderkulla, dÀrnÀst Zakarias pÄ Hjerpvik.
Först stÄr Petrus, förty Zakarias, den Àrlige gubben,
Flammar som brinnande eld, hvar gÄng han fattar i bössan,
FÀrdig att rikta en kula mot skyn, om det gÀller, i hettan.
Flere behöfvas vi dÀr, som förstÄ handtera gevÀren.
SÄ att frÄn skilda hÄll vi mÄ kunna med kulor emotta
Älgarne, medan med rop skidlöparne drifva dem framĂ„t.
DÀrför lite du pÄ, att du blir vÀlkommen pÄ herrgÄln,
BĂ„de som svĂ„ger till mig och som en bösskunnig och kĂ€nd man.”

SÄ han sade, och nöjd tog Äter Mattias till ordet:
”Se, pĂ„ en okĂ€nd ort Ă€r man ögonmĂ€rke för alla;
Hvaren, sÄdan Àr mÀnniskors sed, vill spana den svaga
Sidan hos frÀmlingen opp och i tysthet gÀcka hans felsteg.
Om i mitt hem jag förgÄr mig en gÄng, sÄ rÀknar dock ingen
Grant dÀrpÄ, ty man vet, att jag gör det en annan gÄng bÀttre;
HÀr blott sÄ, som jag visar mig först, Àr jag Àrad och ansedd;
SÀg dÀrföre ocksÄ, hur sÀkert det gamla gevÀret
Kastar en kula i mÄl? Jag Àr rÀdd att af mycken förtröstan
Skjuta pĂ„ hĂ„ll och bomma och bli Ă„tlöje för andra.”

Men dÄ teg han ej mer, den vÀlförstÄndige Petrus,
Utan han höjde sin stÀmma till skryt och talte och sade:
”Älgen trĂ€ffar du, broder, sĂ„ lĂ€nge med ögat du ser den.
Skjuter du, mÄste han dö, om gevÀret ej blifvit sig olikt;
Flere berömdare skott Àn ett slikt man gjorde med detta.
Under kriget det hÀnde en gÄng, att Johannes, min farbror,
Hvilken som tapper korpral dÄ bar det för land och för konung,
Följde en dyr transport med hundrade kÀcka kamrater.
Men dÀr svÀrmade ofta fientliga skaror i nejden,
FÀrden var farlig och svÄr, och den Àdelborne kaptenen
MÄste med mycket mod och med mycken försiktighet framgÄ.
Nu, dÄ de rastat en stund i en by, uppbröto de mangrant
Åter och tĂ„gade af, och bönderne gingo försagde
NÀra sin fora enhvar och drefvo med fruktan i hjÀrtat,
Endast med skakade tyglar, de tungt framslÀpande spannen!
SÄ uppnÄdde de sakta den Äldriga skogen af furu.
Nu undflydde det ej den stridserfarne kaptenen,
Att dÀr kunde i skygd af de vÀldiga tallarne döljas
MÄnget fientligt försÄt, men mest i de kvarnar, som socknen
TÀtt till hvarandra byggt vid den forsande bÀcken, som flöt dÀr.
DÀrför befallte han kÀckt manskapet att hÄlla sig redo,
Medan han sjÀlf gick Äter och fram och sÄg med ett lÄngsynt
Glas lÀngs vÀgen och ville försöka att möta bland trÀden
NĂ„gon fientelig blick, som skytten bland granarna spejar,
NÀr han i gryningens stund hör tjÀdern knÀppa och listigt
Än framspringer ett steg, Ă€n hĂ„ller sig stilla och lyssnar.
SÄ kringspanade Àfven den Àdelborne kaptenen,
Medan de nalkades skogen, dess djup till höger och vÀnster.
SÄdan gick han förbi den tappre korpralen Johannes.
Denne höll ej förgÀfves sitt skarpa öga pÄ nejden,
Ty pÄ en kvistrik gran, som höjde sig ofvanom bÀcken,
Viste han snart och talade sÄ till den Àdle kaptenen:
’Ser jag ej liksom ett skimmer af guld i den barriga toppen?
SkĂ„da dock dit, jag tror, att en spejare sitter fördold dĂ€r!’
Orden följde pÄ stund den Àdle kaptenen och vÀnde
Glaset och blickade dit och talte med manande stÀmma:
’RĂ€tt! PĂ„ hans drĂ€kt Ă€r fienden röjd, men finns för en sup hĂ€r
Ingen, bussar, bland er, som kastar en kula i fĂ„geln?’
Sade; men alla de hörde hans ord med förvÄning och undran,
Alla sÄgo i mark och mumlade sakta i tÀndren,
Och sĂ„ bviskade en och en ann’ sin granne i örat
’Ville vĂ€l hellre lofva att mĂ„nen skjuta i pannan;
Är han ock lĂ€ngre borta, sĂ„ fĂ„r man dock sikte pĂ„ honom.’
Men dÀr trÀdde han fram och spÀnde sin hane betÀnkligt,
Rynkande ögonabryn och styfva mustascher, min farbror.
Han af alla var den, som vÄgade göra försöket,
Viss pÄ sin konst och sitt goda gevÀr och sitt öfvade öga.
Vinkande bad han i hast kaptenen att lÄta sitt manskap
TÄga i ostörd gÄng, att ej spejaren sÄge försÄtet,
Medan han sjÀlf, nedhukande, kröp till ett gÀrde vid vÀgen.
Troppen tÄgade fram, och man hade ej funnit i mÀngden
NÄgon, som vÀnde sin blick Ät ett annat hÄll Àn hans granne;
Ty som stjÀrnorna se pÄ den bördiga jorden, de sÄgo
Alla, den ena sÄvÀl som den andra, pÄ granen allenast.
VÀntan, tvifvel och hopp och halft förbitet ett löje
Bodde pÄ allas anleten dÄ, och en vÀxande hviskning
Spriddes med sorl frÄn mun och till mun, tills det Àdla gevÀrets
Hane gaf eld, och det knallade af, och den listiga spejarn
Damp som en fiskörn ned i den svalluppkastande bÀcken.
Detta det yppersta skott, som göras kunde, berömdes
LĂ€nge i hela armĂ©n, och gevĂ€ret var vida beryktadt.”
SÄ fullföljde och slöt sin trogna berÀttelse Petrus.

Men af begÀrelse snÀrd att vidare höra och frÄga,
VÀnde Mattias sin blick mot svÄgern och sade förbindligt:
”Slutar ej Ă€n, jag brinner af lust att veta förloppet,
Huru i skogen det gick, hur det var med försÄtet, pÄ hvad sÀtt
MÀnnerna redde sig ut, men mest hur det Àdla gevÀret
Kom att stanna hos dig, sen det tjÀnat fÀderneslandet.
Mycket förnöjde mig nyss din berÀttelse; gladt Àr att höra
FÀdernas bragder och lof, hur de lefvat berömligt och handlat,
Mest dock ifall den kloke, som kÀnner och Àrar dem, talar.
DÀrför skynda, min vÀn; ren mellan de snöiga trÀden
SkĂ„da vi skenet af tindrande ljus frĂ„n stugan pĂ„ herrgĂ„ln.”

Villigt begynte igen den förstÄndige Petrus att orda:
”Nu; dĂ„ man sĂ€kert sĂ„g, att fiender funnos i skogen,
Gjorde den Àdle kaptenen sin halt och höll för sitt manskap
Kraftigt ett tal, förmanande dem att ej svika i striden.
Modigt bröto de in i den djupa skogen, och hastigt
Blefvo de tagna emot af kulor och blÀnkande sablar.
Ingen vek; dÀr bröto med lugn soldaterna först fram,
Bönderna följde och ropade högt och vÀrjde sig vrede;
SÄ de slogo sig sist med möda igenom och kommo
Fram till stÀlle och ort, men mÄnga de lÀmnade efter,
TrÀffade svÄrt af fientliga skott, och mÄnga de förde
SĂ„rade med, bland dem den tappre korpralen Johannes,
Som, dÄ han Ätta gÄnger gevÀret laddat och Ätta
Bussar förgjort, sist trÀffades sjÀlf af en kula i benet
Och af en redlig vÀn blef bragt pÄ en kÀrra och rÀddad.
DÀr i sin jÀmmer glömde han ej det kÀra gevÀret;
Utan att fÀlla en tÄr och utan att klaga sin smÀrta
Höll han det Àn i sin hand, dÄ till högkvarteret de hunno.
Men dÄ befallning han fick att lÀmna munderingen frÄn sig,
RĂ€ckte han sabeln lugn, och lugn bajonetten och taskan,
Endast gevÀret behöll han en stund och skyldrade sakta:
Sedan gaf han det bort och gömde sitt anlet, i tysthet
Brusten i grÄt; det mÀrkte likvÀl den Àdle kaptenen.
Rörd i sin sjÀl gick denne och bad generalen förunna
Gamla gevÀret som lön Ät den tappre korpralen Johannes.
Bifall fick han pÄ bönen och kom med gevÀret tillbaka.
Sakta smÀllde han dÄ den tappre pÄ axeln och sade:
’Kunde jag, kĂ€cke kamrat, ock Ă„terstĂ€lla dig benet,
Lika sÄ visst som ditt goda gevÀr: hÀr, tag det tillbaka,
Ag det till minne af land och af kung, som du trogen har tjĂ€nat!’
Men som en gammal far, som sutit vid ugnen och vÀntat,
HjÀrtligt hÀlsar sin son, dÄ han Äterkommer frÄn staden,
LÀnge fördröjd af bestyr och af dÄligt före pÄ vÀgen,
SÄ förnöjdes ock du i din sjÀl, min aktade farbror,
NÀr ur kaptenens Àrade hand du gevÀret emottog.
Men som den friske det följt, sÄ följde det Àfven den halte
Hela hans lefnad igenom, och kom, nÀr han dog i vÄr stuga,
Först till min far och frĂ„n honom till mig, dĂ„ han lĂ€mnade vĂ€rlden.”

SÄ med förtroliga ord förkortade svÄgrarne vÀgen,
Och ren hunno de fram till den rikt bemedlade herrgÄln.
Men dÄ de trÀdde dÀr in igenom det öppnade ledet,
Mötte dem hundarne först, den modige JÀger och Backus,
Öfvade bĂ„da att skĂ€lla pĂ„ vildt och vakta vid boden.
Strax med ett vredgadt skall mot den raske Mattias de sprungo,
DjÀrfve och fÀrdige snart att bita den frÀmmande skytten,
Hade ej Petrus i hast tilltalt dem och hotat med kÀppen;
Men dÄ de hörde hans röst och sÄgo hans lyftade skidkÀpp,
Tego de stilla och kröpo, med smidigt viftande svansar,
Ödmjukt nĂ€ra hans knĂ€n och smekte den gamle bekante.

Bullret nÄdde likvÀl vÀlaktade herr kommissarien,
DÀr han i salen satt, omgifven af bössor och skjuttyg.
Genast begaf han sig ut, att se hvad vore Ä fÀrde,
Lockade hundarne först, steg sedan pÄ trappan, blef varse
Skyttarne dÀr, omgifne af natt, och talte och sade:
”Hvem? Hvadan Ă€ren I? SĂ€gen det snart, att jag mĂ„tte förnimma,
Om I af gĂ„rdens mĂ€n eller vandrande frĂ€mlingar Ă€ren?”

Mössan tog i sin hand den förstÄndige Petrus och sade:
”Jag, vĂ€laktade herre, det Ă€r, som pĂ„ eder befallning
Kommer för jakten beredd, min svÄger Mattias frÄn Kuru
HĂ€mtar jag med; bösskunnig Ă€r han och med bössa bevĂ€pnad.”

Genast svarade glad vÀlaktade herr kommissarien:
”Godt, att du kommit, min vĂ€n, och att Ă€fven din svĂ„ger du medfört,
Flere behöfvas vi hÀr, som förstÄ handtera gevÀren.
Vandren till stugan och vĂ€nten mig dĂ€r, om en stund Ă€r jag fĂ€rdig.”
Sade och vÀnde sig om och gick tillbaka i salen.


Dikt Andra sÄngen - Johan Ludvig Runeberg