Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Andra brefvet

D. 16 aug. -36.

Jag har sett dem, sett dem med Àngslan, kanske med en dyster aning. Jag
har sett dem, dessa mörka skepnader med fÀrglös hy och halfslÀckta ögon.
O, min herre, tysta Äskmoln hafva lÀnge vandrat förbi randen af min
fristad; nu har en ÄskstrÄle brutit fram ur dem, och min lefnads bÀsta
lycka Àr trÀffad och bruten. Kanske för alltid?-Jag-hoppas Ànnu.

Det var en morgon. Rosa var hemkommen dagen förut. Morgonen Àr min
glÀdje. Jag var oppe med solen, arbetet gick med fart, och mitt sinne
bar sÄsom blomstren sin morgondagg Ànnu. Har ni mÀrkt, hur man Àr till
mods, herre, dÄ ens hjÀrta liksom biet tar blott honing ur allt?

Jag hade agat nÄgra ympar och kom till alhÀcken vid stranden; dÄ satt
Rosa dÀr.

”Rosa, se Rosa!” sade jag. Hon steg upp och hĂ€lsade god morgon. Jag
ville fĂ€gna henne med en sysselsĂ€ttning. ”Kom, Rosa”, sade jag, ”vi
skola vattna blomsterparterren; det ser ut att bli en varm dag.” Jag
ville gÄ i detsamma, men jag mÀrkte, att Rosa dröjde. DÄ jag vÀnde mig
om, mötte mitt öga hennes. En outsÀglig ömhet lÄg i hennes blick, mulen,
skrÀmmande, plÄgsam, ty den mildrades ej af glÀdje nu. Men vÄra ögon
dröjde lÀnge i hvarandra, och jag sÄg, ryste och teg. DÄ började
Hennes kÀmpa mot grÄt, och tÄrarne segrade och bröto sina dammar, och
hon föll mig om halsen, och jag hörde henne sucka: ”O, min far, min far,
att ni Ă€ndĂ„ skall vara sĂ„ förlorad!”

En ljungeld af aning genomfor mig, men jag kufvade mig sjÀlf och
försökte att vara lugn. ”Du Ă€r sjuk, mitt goda barn”, sade jag, ”kom,
jag vill ledsaga dig in att hvila!”

Men Rosa tog ett steg tillbaka. ”Sjuk?” sade hon, med en ton emellan
stolthet och sorg, ”jag har varit sjuk, men blifvit frisk Ă„ter. Jag har
som ni begrafvit mitt bÀttre lif i ett stoft, som skimrar i dag och
försvinner i morgon; nu har jag lÀrt att lefva ett lif, som inga skiften
kĂ€nner. Min far, har ni nĂ„gonsin tĂ€nkt pĂ„ Gud?”

Jag sÄg, hvad jag förlorat, min sjÀl förmörkades, och jag blef vred.
”Göm dig för dagen, maskstungna blomma”, sade jag, ”du andas smitta
öfver mina oskyldiga barn och skrĂ€mmer morgonens Ă€nglar frĂ„n parken.”
Jag hann ej bli mild, innan Rosa lydde och gick. Men dÄ hon skred
förbi, sÄg jag henne gripa mig med en blick, sÄsom om hon velat rycka
mig in i sitt hjÀrta. Hon gick sakta den lÄnga gÄngen utföre och
försvann bakom poppelhÀckarne. DÄ böjde jag knÀ, begÀrde mitt barn
tillbaka af Gud och grÀt. Min herre, friden kom Äter och saktmodet, och
jag följde Rosas spÄr. DÄ jag hunnit dörren till hennes kammare, hörde
jag hennes röst. Det var rösten af en bedjande, men den var lÄg, och
en flÀkt susade i almens krona vid trappan. En stund förgick, vinden
höll andan, och jag hörde ord: ”Han, han kan blifva dig ett verktyg; jag
Ă€r blott en svag kvinna. Tag honom upp i ditt ljus, om du ock skall
kasta mig i min natt tillbaka.”

Mitt hjÀrta ville smÀlta af kÀrlek och sorg. Jag öppnade dörren tyst,
helt tyst, och steg in. Rosa hade mÀrkt det, och hon kom mot mig, leende
som en Ă€ngel. ”Jag har bedt för dig, min far”, voro hennes ord, ”och jag
har blifvit bönhörd, ty du kommer in till mig och Ă€r mild.” Jag slöt
henne i min famn och kysste hennes panna. Men jag ville icke störa oss med
ord, utan teg och gick Äter ut till mitt arbete att söka tröst.

Middagstimmen trÀffades vi som vanligt. Vid bordet förekom ej ett ord
om morgonupptrÀdet. Jag ville undvika och glömma. Rosa talte mycket om
sin slÀktinge och sin vistelse hos henne; med hvilken ömhet hon blifvit
bemött, huru mycket hon fÄtt lÀra af henne och de Àdla mÀnniskor, som
hon hos henne sett och lĂ€rt kĂ€nna, huru viktigt det vore Ă€fven för mig –
hÀr tystnade hon och fullföljde icke sin mening. Ve, ve, min herre, att
jag sÄ litet sett utÄt frÄn min blomstergÄrd och sÄ litet lÀrt kÀnna
mÀnniskorna och vÀrlden! Ni förstÄr allt. Jag skickade min blomma bort
för att uppammas i ljus, och man har planterat henne i eld. Ingen
vÄldsamhet likvÀl; jag kufvade mig, och Rosas ord fingo ingen tydning.
Hela den öfriga tiden var hon stillare och log stundom ett leende, som
pÄminte mig om förr. Men midtibland de ljusa skiftningarna i hennes
anlete sÄg jag nu för första gÄngen ett drag, som blott sÀllan
bortblandades och aldrig försvann, ett drag af lidande och förvissning,
likt den första skugga, som mulnar pÄ den hvita liljans blad och ej en
gÄng i skimret af solstrÄlar upphör att förrÄda, att blomningen nÄr sitt
slut.

PÄ eftermiddagen sÄg jag icke Rosa, men mot kvÀllen lÀt jag kalla henne
ned i trÀdgÄrden. Hon kom, jag tog henne vid min arm, och vi spatserade
i alléerna, till det mesta tigande. VÀl var det min afsikt att tala, men
aftonen var för skön och mitt hjÀrta för fullt. Slutligt kommo vi ned
till stranden. För ett Är sedan hade jag en dylik kvÀll stÄtt med Rosa
pĂ„ samma stĂ€lle. Allt var lika som dĂ„; blott hon–men jag sĂ„g Ă€fven nu
pÄ hennes anlet en blink af glÀdje, dÄ hon kom ut frÄn den skymda
gÄngen, och den stora, klara sjön med dess strÀnder och holmar och den
sjunkande solen och det gyllne himlahvalfvet öppnade sig för hennes
anblick. ”Det var hĂ€r”, sade jag Ă„t Rosa, ”du en gĂ„ng gjorde mig en
frĂ„ga, som Ă€nnu gör mig glad, fast mycket förĂ€ndrat sig.”

”Hvad frĂ„gte jag dĂ„?” sade hon och sĂ„g mig an med förundran.

”Litet, ganska litet; det var knappt en frĂ„ga, det var en suck, en kort
bön. Men du hvilade hÀr efter att hela dagen hafva sysslat med blomstren
i trÀdgÄrden. SjÀlf satt jag nÀra intill och sÄg Àn pÄ nejden och Àn pÄ
dig, ty ni liknade hvarandra dÄ mera Àn nu, och likheten gjorde mig
lycklig. NÀr dÄ hvarje flÀkt lagt sig, och sjön speglade jorden och
skyn, och skyn som en spegel ÄterstrÄlade jordens alla blomsterfÀrger,
och solen i famnen af sitt ljus omslöt allt detta, dÄ log du och frÄgte
mig, hvilkendera var vackrare, jorden eller himmelen. Det var din
himmelska och oskyldiga frĂ„ga, mitt barn, och jag minns den Ă€n.”-Jag
var rörd och trodde mig hafva trÀffat Rosas hjÀrta; men hon tog min hand
och sade lugnt: ”De voro mina ord i sömnen, min far, glöm dem, sedan jag
vaknat.”

Ännu en gĂ„ng bröt jag tystnaden och fortfor: ”Icke ord 1 sömnen; Rosa; en
lofsÄng var det, sÄdan som Ànglar sjunga, ty Ànglars gudstjÀnst Àr en
glÀdje öfver nÄgonting skönt och sant. DÄ kunde din kÀnsla fatta
skönheten Ànnu, och sanningen lÄg klar för dina ögon, ty den strÄlade
emot dig frÄn skaparens hela vÀrld, och jorden var dig dÄ ljuf sÄsom
himmelen. Hvad Àger du nu i stÀllet för hvad du förlorat och
förskjutit?”-

Men mitt barn svarade mig med den bittra frĂ„gan: ”För skönheten af en
fallen jord och för sanningen af ett förgĂ€ngligt grus?”-

”För friden i din sjĂ€l”, fortfor jag utan hĂ€ftighet, ”för oskulden i
ditt bjĂ€rta och för kĂ€rleken till en mild natur?”

”Sorgen”, sade hon, ”öfver hvad jag dĂ„ var, och hoppet att dock icke
blifva förtappad.”

”SĂ€g”, fortfor jag och uppflammade, ”skenbilden af en afgud; som din
egen tanke fostrat, som förtrampat blomningen af din ungdom och spöklik
visar pÄ din framtid sÄsom pÄ en graf, en afgud, som pekar pÄ den Eviges
ljusa vÀrld, hans grönskande jord, hans milda himmel, pÄ allt hvad som
Àr heligt och dyrt, dina egna blomsterlemmar, ditt hjÀrtas frid och din
faders grÄa hjÀssa, och, sÀger hotande och kulen: Se, allt detta Àr
intet, förneka, förkasta, förakta det, om du vill tillhöra mig, mig,
för hvilken det, som glöder, Àlskar, andas, lefver, Àr en fasa och
hvars rike Àr den eviga tomheten, dÀr intet vÀsende lifvar sitt stoft,
ingen kraft jublar i seger, ingen svaghet grĂ„ter i kĂ€rlekens nĂ„d.”

Jag talte med eld, ty sanningen tÀnde sig till lÄga i min sjÀl, och mitt
barn gick vilse i natten och skulle lysas tillbaka. O, min bÀste, hvad
skulle jag företaga? Rosa grÀt och bad förlÄtelsens Herre icke höra mina
ord.-

Aldrig har det kostat mig mer att segra öfver mig sjÀlf, Àn det kostade
mig dÄ. KÀrleken bistod mig, och jag behöll segern. Jag kufvade min
vrede-nej, icke min vrede-min förtviflan och sanningens klarhet kom
fridsamt tillbaka i min sjÀl.

Vid foten af det trÀd, i hvars skugga vi stodo, vÀxte i sin oskuld en
skön, spÀd, hvit lilja, nyss utflyttad ur sitt drifhus för att ammas af
den friska sommarvÀrmen och i frihet genomblomstra sitt lif. Blott en
dag hade den sköna blomman skÄdat fram ur sin knopp, och öfver sitt
anlete bar hon Ànnu detta skimmer, som tyckes tveka, om det skall höra
till jorden eller himmelen, och som gör det omöjligt för ögat att
bestÀmma, hvar bladet upphör och hvar fÀrgen, daggen, luften, ljuset
tager vid. Jag offrade henne för mitt barn, ryckte henne opp ur mullen
och skuggan, bortblÄste stoftet frÄn hennes rot och fÀste henne pÄ en
kvist af trÀdet, med den veka kronan vÀnd mot solens ohejdade strÄlar.
Jag tog Rosas arm, vi gjorde tysta en vandring kring parken och kommo
till vÄrt förra stÀlle tillbaka.

Blomman hade börjat gulna redan; borta var den sköna glansen frÄn hennes
hy, och bladen lĂ„go vissnade i solens ljus. ”Se”, sade jag Ă„t Rosa, ”nyss
vÀxte denna blomma lÄgt och strÀckte sin rot ned i jorden. Och skuggan
höljde hennes lif, och stoftet rörde hennes stoft; men bar hon ej mera
af himmelen i sitt vÀsende dÄ, Àn hon nu bÀr, och var hon icke min
glÀdje dÄ, i stÀllet för att hon nu Àr min sorg? Om hon nu med egen makt
lösryckt sig frÄn den plats, min kÀrlek anvist henne, och för att snart
renas till idel skÀrhet skilt sig frÄn gruset och lyftat sig opp i
solens eld, skulle jag dÀrföre Àlska henne? Skulle jag icke sÀga: Dö,
fĂ„vitska blomma, ty du kan icke lefva sĂ„!”

”Att dö”, sade Rosa leende, ”Ă€r det ett ondt att dö?”

”Att dö”, sade jag, ”Ă€r att födas till lif, att dö Ă€r ock att födas till
förstöring. O, min Rosa, att dö sÄsom denna lilja i gÄr dog knopplifvets
död för att i dag utbreda sin silfverhvita krona, det Àr att dö för att
lefva i rikare fÀgring och glÀdjas i en ljusare vÀrld. En sÄdan död
dog liljan, dÄ hon bröt sitt fÀngelse, och hon dog den icke dÀrföre, att
hon vissnat i sin knopp, utan dÀrföre, att hon i sitt dunkla hem frisk
och trogen vÄrdat sina blad, tills naturen fann dem mogna att möta
dagen. SÄ dör den, som dör för att lefva. Han brÄdstörtar icke ur sin
knopp, utan han fyller den med skönhet och lif, och sedan bortkastar
han icke sina blad, utan han utbreder dem i glĂ€dje och ljus.”

SÄ talte jag. En stund förflöt i tystnad. Allt var lugnt, högtidligt,
vÀntande. Jag hoppades.-Det Àr rysligt, min herre, och jag fasar för
att nÀmna det. Mitt barn besvor mitt fadershjÀrta att icke förföra
hennes svaga, vÀrnlösa sjÀl.

Dagar, veckor hafva förflutit, sedan detta upptrÀde. Rosa vissnar. Mer
och mer klar blir mig nu den lÀra, hvars gift hon insupit, denna varma
hjÀrtans mördande förvillelse att försmÄ saktmodets frid och att
förbrĂ€nna sig sjĂ€lfva för att icke kunna klappa i svaghet mer. Är det dĂ„
icke i svaghet och stoft all hÀrlighet förklarar sig och lefver, sÄsom
solen lefver med tusen fÀrger i plantornas förgÀngliga Àtt? Hvarför dÄ
förstöra en boning, dÀr hÀrligheten kan lefva i glans och frid? Det Àr
odödlighetens lif de söka, och de kalla sitt jordiska lif en död. O,
min herre, nÀr har ni vÀntat blomning af en vÀxt, som vissnat i sitt
frö? Ni tror pĂ„ en odödlighet! Är det dĂ€rföre, att jorden Ă€r sĂ„ mörk och
lifvet hÀr ett intet? Nej, nej, dÀrför vÀntar jag en himmelsk vÀrld, ett
högre lif, att denna jord Àr sÄ skön, detta lif, oaktadt sina sorger, sÄ
heligt och sÄ ljuft.

Jag slutar nu: Hvad skall jag hoppas för mitt barn? Har ni ett rÄd att
ge, sÄ dröj ej. Hösten kommer, och frukterna mogna, har jag sett i
förbigÄende. Skicka mig en bok, hvari man tÀnkt med frid pÄ nÄgot grand
af det underbara lifvet. FarvÀl!


Dikt Andra brefvet - Johan Ludvig Runeberg