Svensk poesi

Dikt på svenska


Dikt Andra brefvet

D. 16 aug. -36.

Jag har sett dem, sett dem med ängslan, kanske med en dyster aning. Jag
har sett dem, dessa mörka skepnader med färglös hy och halfsläckta ögon.
O, min herre, tysta åskmoln hafva länge vandrat förbi randen af min
fristad; nu har en åskstråle brutit fram ur dem, och min lefnads bästa
lycka är träffad och bruten. Kanske för alltid?-Jag-hoppas ännu.

Det var en morgon. Rosa var hemkommen dagen förut. Morgonen är min
glädje. Jag var oppe med solen, arbetet gick med fart, och mitt sinne
bar såsom blomstren sin morgondagg ännu. Har ni märkt, hur man är till
mods, herre, då ens hjärta liksom biet tar blott honing ur allt?

Jag hade agat några ympar och kom till alhäcken vid stranden; då satt
Rosa där.

”Rosa, se Rosa!” sade jag. Hon steg upp och hälsade god morgon. Jag
ville fägna henne med en sysselsättning. ”Kom, Rosa”, sade jag, ”vi
skola vattna blomsterparterren; det ser ut att bli en varm dag.” Jag
ville gå i detsamma, men jag märkte, att Rosa dröjde. Då jag vände mig
om, mötte mitt öga hennes. En outsäglig ömhet låg i hennes blick, mulen,
skrämmande, plågsam, ty den mildrades ej af glädje nu. Men våra ögon
dröjde länge i hvarandra, och jag såg, ryste och teg. Då började
Hennes kämpa mot gråt, och tårarne segrade och bröto sina dammar, och
hon föll mig om halsen, och jag hörde henne sucka: ”O, min far, min far,
att ni ändå skall vara så förlorad!”

En ljungeld af aning genomfor mig, men jag kufvade mig själf och
försökte att vara lugn. ”Du är sjuk, mitt goda barn”, sade jag, ”kom,
jag vill ledsaga dig in att hvila!”

Men Rosa tog ett steg tillbaka. ”Sjuk?” sade hon, med en ton emellan
stolthet och sorg, ”jag har varit sjuk, men blifvit frisk åter. Jag har
som ni begrafvit mitt bättre lif i ett stoft, som skimrar i dag och
försvinner i morgon; nu har jag lärt att lefva ett lif, som inga skiften
känner. Min far, har ni någonsin tänkt på Gud?”

Jag såg, hvad jag förlorat, min själ förmörkades, och jag blef vred.
”Göm dig för dagen, maskstungna blomma”, sade jag, ”du andas smitta
öfver mina oskyldiga barn och skrämmer morgonens änglar från parken.”
Jag hann ej bli mild, innan Rosa lydde och gick. Men då hon skred
förbi, såg jag henne gripa mig med en blick, såsom om hon velat rycka
mig in i sitt hjärta. Hon gick sakta den långa gången utföre och
försvann bakom poppelhäckarne. Då böjde jag knä, begärde mitt barn
tillbaka af Gud och grät. Min herre, friden kom åter och saktmodet, och
jag följde Rosas spår. Då jag hunnit dörren till hennes kammare, hörde
jag hennes röst. Det var rösten af en bedjande, men den var låg, och
en fläkt susade i almens krona vid trappan. En stund förgick, vinden
höll andan, och jag hörde ord: ”Han, han kan blifva dig ett verktyg; jag
är blott en svag kvinna. Tag honom upp i ditt ljus, om du ock skall
kasta mig i min natt tillbaka.”

Mitt hjärta ville smälta af kärlek och sorg. Jag öppnade dörren tyst,
helt tyst, och steg in. Rosa hade märkt det, och hon kom mot mig, leende
som en ängel. ”Jag har bedt för dig, min far”, voro hennes ord, ”och jag
har blifvit bönhörd, ty du kommer in till mig och är mild.” Jag slöt
henne i min famn och kysste hennes panna. Men jag ville icke störa oss med
ord, utan teg och gick åter ut till mitt arbete att söka tröst.

Middagstimmen träffades vi som vanligt. Vid bordet förekom ej ett ord
om morgonuppträdet. Jag ville undvika och glömma. Rosa talte mycket om
sin släktinge och sin vistelse hos henne; med hvilken ömhet hon blifvit
bemött, huru mycket hon fått lära af henne och de ädla människor, som
hon hos henne sett och lärt känna, huru viktigt det vore äfven för mig –
här tystnade hon och fullföljde icke sin mening. Ve, ve, min herre, att
jag så litet sett utåt från min blomstergård och så litet lärt känna
människorna och världen! Ni förstår allt. Jag skickade min blomma bort
för att uppammas i ljus, och man har planterat henne i eld. Ingen
våldsamhet likväl; jag kufvade mig, och Rosas ord fingo ingen tydning.
Hela den öfriga tiden var hon stillare och log stundom ett leende, som
påminte mig om förr. Men midtibland de ljusa skiftningarna i hennes
anlete såg jag nu för första gången ett drag, som blott sällan
bortblandades och aldrig försvann, ett drag af lidande och förvissning,
likt den första skugga, som mulnar på den hvita liljans blad och ej en
gång i skimret af solstrålar upphör att förråda, att blomningen når sitt
slut.

På eftermiddagen såg jag icke Rosa, men mot kvällen lät jag kalla henne
ned i trädgården. Hon kom, jag tog henne vid min arm, och vi spatserade
i alléerna, till det mesta tigande. Väl var det min afsikt att tala, men
aftonen var för skön och mitt hjärta för fullt. Slutligt kommo vi ned
till stranden. För ett år sedan hade jag en dylik kväll stått med Rosa
på samma ställe. Allt var lika som då; blott hon–men jag såg äfven nu
på hennes anlet en blink af glädje, då hon kom ut från den skymda
gången, och den stora, klara sjön med dess stränder och holmar och den
sjunkande solen och det gyllne himlahvalfvet öppnade sig för hennes
anblick. ”Det var här”, sade jag åt Rosa, ”du en gång gjorde mig en
fråga, som ännu gör mig glad, fast mycket förändrat sig.”

”Hvad frågte jag då?” sade hon och såg mig an med förundran.

”Litet, ganska litet; det var knappt en fråga, det var en suck, en kort
bön. Men du hvilade här efter att hela dagen hafva sysslat med blomstren
i trädgården. Själf satt jag nära intill och såg än på nejden och än på
dig, ty ni liknade hvarandra då mera än nu, och likheten gjorde mig
lycklig. När då hvarje fläkt lagt sig, och sjön speglade jorden och
skyn, och skyn som en spegel återstrålade jordens alla blomsterfärger,
och solen i famnen af sitt ljus omslöt allt detta, då log du och frågte
mig, hvilkendera var vackrare, jorden eller himmelen. Det var din
himmelska och oskyldiga fråga, mitt barn, och jag minns den än.”-Jag
var rörd och trodde mig hafva träffat Rosas hjärta; men hon tog min hand
och sade lugnt: ”De voro mina ord i sömnen, min far, glöm dem, sedan jag
vaknat.”

Ännu en gång bröt jag tystnaden och fortfor: ”Icke ord 1 sömnen; Rosa; en
lofsång var det, sådan som änglar sjunga, ty änglars gudstjänst är en
glädje öfver någonting skönt och sant. Då kunde din känsla fatta
skönheten ännu, och sanningen låg klar för dina ögon, ty den strålade
emot dig från skaparens hela värld, och jorden var dig då ljuf såsom
himmelen. Hvad äger du nu i stället för hvad du förlorat och
förskjutit?”-

Men mitt barn svarade mig med den bittra frågan: ”För skönheten af en
fallen jord och för sanningen af ett förgängligt grus?”-

”För friden i din själ”, fortfor jag utan häftighet, ”för oskulden i
ditt bjärta och för kärleken till en mild natur?”

”Sorgen”, sade hon, ”öfver hvad jag då var, och hoppet att dock icke
blifva förtappad.”

”Säg”, fortfor jag och uppflammade, ”skenbilden af en afgud; som din
egen tanke fostrat, som förtrampat blomningen af din ungdom och spöklik
visar på din framtid såsom på en graf, en afgud, som pekar på den Eviges
ljusa värld, hans grönskande jord, hans milda himmel, på allt hvad som
är heligt och dyrt, dina egna blomsterlemmar, ditt hjärtas frid och din
faders gråa hjässa, och, säger hotande och kulen: Se, allt detta är
intet, förneka, förkasta, förakta det, om du vill tillhöra mig, mig,
för hvilken det, som glöder, älskar, andas, lefver, är en fasa och
hvars rike är den eviga tomheten, där intet väsende lifvar sitt stoft,
ingen kraft jublar i seger, ingen svaghet gråter i kärlekens nåd.”

Jag talte med eld, ty sanningen tände sig till låga i min själ, och mitt
barn gick vilse i natten och skulle lysas tillbaka. O, min bäste, hvad
skulle jag företaga? Rosa grät och bad förlåtelsens Herre icke höra mina
ord.-

Aldrig har det kostat mig mer att segra öfver mig själf, än det kostade
mig då. Kärleken bistod mig, och jag behöll segern. Jag kufvade min
vrede-nej, icke min vrede-min förtviflan och sanningens klarhet kom
fridsamt tillbaka i min själ.

Vid foten af det träd, i hvars skugga vi stodo, växte i sin oskuld en
skön, späd, hvit lilja, nyss utflyttad ur sitt drifhus för att ammas af
den friska sommarvärmen och i frihet genomblomstra sitt lif. Blott en
dag hade den sköna blomman skådat fram ur sin knopp, och öfver sitt
anlete bar hon ännu detta skimmer, som tyckes tveka, om det skall höra
till jorden eller himmelen, och som gör det omöjligt för ögat att
bestämma, hvar bladet upphör och hvar färgen, daggen, luften, ljuset
tager vid. Jag offrade henne för mitt barn, ryckte henne opp ur mullen
och skuggan, bortblåste stoftet från hennes rot och fäste henne på en
kvist af trädet, med den veka kronan vänd mot solens ohejdade strålar.
Jag tog Rosas arm, vi gjorde tysta en vandring kring parken och kommo
till vårt förra ställe tillbaka.

Blomman hade börjat gulna redan; borta var den sköna glansen från hennes
hy, och bladen lågo vissnade i solens ljus. ”Se”, sade jag åt Rosa, ”nyss
växte denna blomma lågt och sträckte sin rot ned i jorden. Och skuggan
höljde hennes lif, och stoftet rörde hennes stoft; men bar hon ej mera
af himmelen i sitt väsende då, än hon nu bär, och var hon icke min
glädje då, i stället för att hon nu är min sorg? Om hon nu med egen makt
lösryckt sig från den plats, min kärlek anvist henne, och för att snart
renas till idel skärhet skilt sig från gruset och lyftat sig opp i
solens eld, skulle jag därföre älska henne? Skulle jag icke säga: Dö,
fåvitska blomma, ty du kan icke lefva så!”

”Att dö”, sade Rosa leende, ”är det ett ondt att dö?”

”Att dö”, sade jag, ”är att födas till lif, att dö är ock att födas till
förstöring. O, min Rosa, att dö såsom denna lilja i går dog knopplifvets
död för att i dag utbreda sin silfverhvita krona, det är att dö för att
lefva i rikare fägring och glädjas i en ljusare värld. En sådan död
dog liljan, då hon bröt sitt fängelse, och hon dog den icke därföre, att
hon vissnat i sin knopp, utan därföre, att hon i sitt dunkla hem frisk
och trogen vårdat sina blad, tills naturen fann dem mogna att möta
dagen. Så dör den, som dör för att lefva. Han brådstörtar icke ur sin
knopp, utan han fyller den med skönhet och lif, och sedan bortkastar
han icke sina blad, utan han utbreder dem i glädje och ljus.”

Så talte jag. En stund förflöt i tystnad. Allt var lugnt, högtidligt,
väntande. Jag hoppades.-Det är rysligt, min herre, och jag fasar för
att nämna det. Mitt barn besvor mitt fadershjärta att icke förföra
hennes svaga, värnlösa själ.

Dagar, veckor hafva förflutit, sedan detta uppträde. Rosa vissnar. Mer
och mer klar blir mig nu den lära, hvars gift hon insupit, denna varma
hjärtans mördande förvillelse att försmå saktmodets frid och att
förbränna sig själfva för att icke kunna klappa i svaghet mer. Är det då
icke i svaghet och stoft all härlighet förklarar sig och lefver, såsom
solen lefver med tusen färger i plantornas förgängliga ätt? Hvarför då
förstöra en boning, där härligheten kan lefva i glans och frid? Det är
odödlighetens lif de söka, och de kalla sitt jordiska lif en död. O,
min herre, när har ni väntat blomning af en växt, som vissnat i sitt
frö? Ni tror på en odödlighet! Är det därföre, att jorden är så mörk och
lifvet här ett intet? Nej, nej, därför väntar jag en himmelsk värld, ett
högre lif, att denna jord är så skön, detta lif, oaktadt sina sorger, så
heligt och så ljuft.

Jag slutar nu: Hvad skall jag hoppas för mitt barn? Har ni ett råd att
ge, så dröj ej. Hösten kommer, och frukterna mogna, har jag sett i
förbigående. Skicka mig en bok, hvari man tänkt med frid på något grand
af det underbara lifvet. Farväl!


Dikt Andra brefvet - Johan Ludvig Runeberg