Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Viken

Jag tror det Àr fjorton dagar,
sen solen var framme sist.
Bland lönnarne stormen jagar
och skövlar varenda kvist.

Ibland vill han andan hÀmta,
försprungen och genomvÄt.
Jag hör, hur hans lungor flÀmta,
hans rosslande vilda grÄt.

Jag hör, hur han slÄr och rister
i fönster och tak och knut,
jag hör, hur hans vanvett brister
i tjutande klagan ut.

Men lÄngt bortom park och gÀrden,
dÀr ligger min kÀra vik,
den vackraste vik i vÀrlden,
nÀr förr hon sig sjÀlv var lik.

NÀr Àngarne vÀllukt strödde
med vÄrliga vindars tÄg
och strÄlarnes kyssar glödde
pÄ vilande vÀnlig vÄg.

NÀr mörklagda höjder sÄgo
dÀri sina egna drag,
och grönskande strÀnder lÄgo
och hörde pÄ böljans slag.

Men nu Àr min spegel bruten,
förstörd Àr min vÄgs musik
av skummet, som rörs, och tjuten,
som vina kring piskad vik.

Min utsikt, av fÀrger smyckad,
Àr ödsligt gul och sjuk,
min tavla en förolyckad,
av flÀckar besudlad duk.

MÄ hellre förvildad bölja
i fjÀttrande isar slÄs
och drivornas svepning hölja
mitt landskap, som nu förgÄs.


Dikt Viken - Gustaf Fröding