Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Ur Friederike Brions visor

Ännu gĂ„r dansen kring eken
och dansen Àr mig kÀr,
men gÄr jag sjÀlv i leken,
Àr sorgen ocksÄ dÀr.

Och sitter jag vid vÀven
att söka mödans fred,
dÄ kommer sorgen Àven,
och sorgen vÀver med.

Och vandrar jag i skogen
en kvÀll att trösta mig,
dÄ vandrar sorgen trogen
pÄ samma tysta stig.

Den stolta Rhen, som tÄgar
förbi smÄ tysta hem,
vad frÄgar han, vad frÄgar
den stolte efter dem!

Hans bölja speglar hÀcken
och slÄr mot trappans rand
och tar sin gÀrd av bÀcken
och vaggar skum i land.

Av allt han ser han kastar
ett vÀnligt Ätersken
men utan vila hastar
till havs den stolta Rehn.

      —

Jag mötte en flicka, hon bar sitt barn,
hon rodnade skamset förlÀgen,
hennes drÀkt var lump, hennes namn var skarn,
hennes hem var den Àndlösa vÀgen.

Hon hade dock nÄgot att kalla för sitt.
Mot varandra de vÀrmde sig varma,
jag ville att flickans barn var mitt,
jag ville jag vore den arma.


Dikt Ur Friederike Brions visor - Gustaf Fröding