Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Tronskifte

Den gamle kung Kronos Àr död, hans son,
som Àrvde hans tron, Àr ung,
och hastig till sinnes och lÀtt pÄ tÄn,
Ă€r nittonde seklets kung.

Den gamle var kÀnd som en patriark,
en stillsam och tyst nomad,
som strövade kring över livets mark,
beskedlig och jÀmn och glad.

Den unge Àr fallen för Àventyr
pÄ vÀgar dem sjÀlv han byggt,
vi svindlande brÄddjup han trotsigt styr
sitt susande iltÄgs flykt.

SÄ lÄngsam och trög var den gamles gÄng,
han vÀnde sig om och sÄg
tillbaka ibland för att se hur lÄng
var vÀgen, som bakom lÄg.

PÄ staven för milen han mÀrken skar
och höll vid varenda dörr
att titta, om allting dÀr inne var
sig likt som det varit förr.

Det var ej sÄ brydsamt att leva med
vid Kronos den Gamles hov,
hans följe i anstÀndig passgÄng skred,
man Ă„t och man drack, man sov.

Den unge, han aktar ej milens mÀngd
pÄ stormande brÄdsnabb strÄt,
han ser ej tillbaka pÄ vÀgens lÀngd,
han blickar blott djÀrvt framÄt.

Han Àlskar ej fraser och fagert tal
och icke kommandot: stopp!
Åt den, som ej lystrar till hans signal,
han ryter ett kÀrvt: se opp!

SÄ Ängar han fram ifrÄn zon till zon,
den unge, den djĂ€rva – men
de gamle bland folken behÄlla tron
pÄ Kronos den Gamle Àn.

De sitta och meta i livets flod
som förr, liksom intet skett,
pÄ samma förtrÀffliga metmetod,
varpÄ deras fÀder mett.

DÄ stormar det brusande tÄget fram
med framtidens ilgods i,
det frustar, det stampar i rök och damm
och Àr i en blink förbi.

Det var det rullande nuet, som
försvann bakom nÀsta krök,
de gamle, de vÀnde sig lÄngsamt om,
men allt vad de se Ă€r – rök.


Dikt Tronskifte - Gustaf Fröding