Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Till Publius Pulcher

NÀr pÄ ditt bord det skummande grekiska vinet,
druvor frÄn Kios och Lesbos i guld och kristaller
lyste mot stuvade tungor av tusen fasaner,
nÀr frÄn svÀngande brons gick ett sken, som beglÀnste
marmor frÄn Paros,

nÀr under punisk purpur det memfiska dunet
lockade gÀsten till mjuk sybaritisk vila,
vaggad till drömmar av klangen frÄn attiska flöjter,
dÄrad av Lalages dans över mattor frÄn Indus,
dÄrad av vinet,

dÄ var det smickrande sorl av patriciska stÀmmor,
dÄ satt senatorn med leende lÀppar vid bordet,
dÄ steg beröm frÄn hjÀrtat av hundrade vÀnner:
du Àr den förste i Rom och den frÀmste i Latien,
Publius Pulcher!

Nu Àr din boning ödslig och tom, och pÄ bordet
sörjer falernen vid sidan av mÄltidens armod,
fattigmans bröd och fattigmans torftiga rÀtter.
Skum Àr din boning och naken och kulen och kal som
Capreas klippor.

Skuggan sitter som gÀst och som gammal förtrogen
mörk vid din sida och stirrar och nickar och tiger.
Tystnaden vÀntar och lyss efter vÀnnernas röster
– öde och stum Ă€r din boning, en stĂ€mma ej höres
– icke en viskning.

Dock det kommer en tid, dÄ du lÀngtar tillbaka
hit till den torftiga koja, som nu Àr dig ödslig.
Hemlös – utan ett stöd för ditt vĂ€rkande huvud
– ödmjukt böjd skall du gĂ„ ibland forna klienter,
tiggande brödet.

NÀr som en stavman du sitter i lÄga tavernen,
mÄlet för druckna hetÀrers och brottares löje,
kanske vid minnet av slösande hundra talenter
Lalages Äldriga rusiga hÀnder dig rÀcka
vin och oliver.

Sörj dock icke, att tiden har Àndrat ditt öde,
skymt dina vÀnners ögon, att icke de se dig,
tömt dina skatter och gjort dig till trÀlarnes like
– livet har kastat sin mask, och med lĂ€ttare sinne
gÄr du till Hades!


Dikt Till Publius Pulcher - Gustaf Fröding