Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Sjöfararen vid milan

Vid milan har jag vaktat i vinter och vÄr
och lÀngtat till havet i mÄnga lÄnga Är,
lÄngt bort frÄn min gammalmansmöda.
FrÄn havet Àr den vind, som i tallarne gÄr
och leker med stoftet frÄn milan, som stÄr
med mull över kolen som glöda.

Och seglen de glÀnsa pÄ havets vida rum
och vÄgorna de kasta sig med dÄn och med skum
mot strÀnderna av frÀmmande lÀnder.
Till havet, till havet det vida jag vill
– vid milan Ă€r jag bunden, jag kastar av och till
med mull över glimtande brÀnder.

Och skuggorna de tÀtna och dagen den Àr all
och mörkret faller tyngre och natten kommer kall,
det glimtar och glimtar i glöden.
Och skogen av sÄngerna om havet Àr full,
min sjÀl Àr bedrövad för vindsÄngens skull,
mitt sinne Àr sorgset till döden.


Dikt Sjöfararen vid milan - Gustaf Fröding