Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt RenÀssans

”Ja, sköna zirater, vid Pluto,
har skidan till vÀrjan, du bÀr,
de röja din konst, Benvenuto,
– lĂ„t se, huru klingan Ă€r!”

SÄ ropade vÀnnernas skara
och mÀster Cellini log.
”NĂ„, fram med din stolta Ferrara,
drag blankt!” – Cellini drog.

”Se hit, det Ă€r klingornas klinga,
en bÀttre har aldrig fÄtts,
med den skall Cellini tvinga
sig fram överallt pÄ trots!

Vart hÄnsord frÄn skamlösa strupar
skall tystas med denna egg,
men den vill jag slÄss, tills jag stupar,
helt ensam med rygg mot vÀgg!

Med den vill jag skydda min flicka,
min konst vill jag skydda med den,
med handen pÄ den vill jag dricka
en skĂ„l för min enda vĂ€n!”

Men hon, som bar kruset med vin i,
blev blek och blev röd igen
och viskade sakta: ”Cellini,
vad heter din enda vĂ€n?”

Han svarade: ”VĂ€nskapen flyter
i havet som Tiberns Àlv,
den, som ej vÀnskapen bryter,
han heter sĂ„ hĂ€r – jag sjĂ€lv!”

Och tumlaren tog han frÄn brickan
och klingan i skidan han stack
och slingrade armen om flickan
och kysste och log och drack


Dikt RenÀssans - Gustaf Fröding