Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Predikaren

Predikaren

Sjuhundra Àro hustrurna och frillorna vÀl föga fÀrre
och jungfruskarans mÄngfald utan tal,
all Tyri prakt Àr strödd i sal vid sal,
att sprida hÀrlighet kring Syriens herre.

”SĂ„ smyckom oss, I Moabs döttrar, skönt
med purpursnören och med gyllne spÀnnen,
behÀngom oss med nyutsprunget grönt
och slingom kransar kringom vÄra Ànnen
och övom oss i dans, att ej pÄ skam
idag vi komma mÄ, och bÀrom fram
det kylda vinet och den friska honungen,
att vi mĂ„ hĂ€lsa rĂ€tt vĂ„r herra, konungen!”

Och hÀrligt strÄlar Moabs döttrars prakt,
men nÀr slavinnan, som vid dörrn har vakt,
gĂ„r fram och sĂ€ger: ”Si, vĂ„r herra nalkas”,
dÄ tiga alla de, som le och skalkas,
av fröjd och skrÀck förÀndra de sin hy
och vilja endels stÄ och endels fly.

               *

Stor Àr kung Salomo, hans vÀxt Àr lik
de högsta cedrarna pÄ Libanon,
hans anlete Àr skönt, hans drÀkt Àr rik
av Àdelstenar komna fjÀrran frÄn,
hans makt Àr utbredd och hans namn gÄr vida
och hundra folkslag tÀvla om hans nÄd,
och mÄnga hedningarnas kungar bida
hans visa domar och hans visa rÄd.

Men böjd var konungen, nÀr in han steg,
och ingens fÀgring kom hans blick att stanna,
han sÄg ej kvinnorna, hans tunga teg
och det lÄg mörker pÄ den vises panna.

”Vi Ă€ro nĂ„gra hĂ€r, som smyckat oss,
vi vilja dansa för vÄr herra konungen,
vi hava tillrett spis och upptÀnt bloss,
si vinet hÀr och si den friska honungen
och dessa strÀngaspel av alla slag
och bĂ€dden redd, vĂ„r herra till behag!”

Men konung Salomo gick bort frÄn dessa
och gick dÀrifrÄn och sökte överallt,
och nÀr han sÄg sin Àlskades gestalt,
i hennes knÀn han lutade sin hjÀssa.

Si, konung Salomo, du Àr för tung,
hon Àr för liten och för mycket ung,
för vek i höfterna att bÀra dig,
för svart i hyn, fast ganska tÀckelig,
si, dina kvinnor Àro legio,
vi sökte du dig hit, kung Salomo?

               *

Och konungen var led vid all sin Àra
och vid all hÀrlighet pÄ denna jord,
och gat ej se med kÀrlek till sin kÀra
men började att tala visa ord:

”Jag sade till min sjĂ€l: var glad, min sjĂ€l,
ty allt har lyckats dig och gÄtt dig vÀl
och du Àr rik och Àr en folkens förste
och nÀmns bland jordens konungar den störste
– men intet gladde mig, ty si, jag vet,
att allt Ă€r vind och tom fĂ„fĂ€nglighet.”

”- Jag var den visaste pĂ„ jordens ring
och all Egypti visdom visste jag
och alla stjÀrnors gÄng och alla ting,
som hÀnt frÄn Noe tid till denna dag,
men vad kan visdom bÄta den som vet
att allt Ă€r vind och allt fĂ„fĂ€nglighet?”

”- Med guld och koppar har jag smyckat husen
och gjort till ögnalust Jerusalem,
jag hade kvinnor hundraden och tusen
och sade: jag vill fröjda mig med dem,
ty ljuv Àr kÀrleken, men si, jag vet
att kvinnors kĂ€rlek Ă€r fĂ„fĂ€nglighet.”

Men hon, som konung Salomo har kÀr,
fastÀn hon spÀd och ganska liten Àr,
sig böjde fram att se predikarns panna
och mellan hÀnderna hans huvud tog
och sÄg och sÄg och ville icke tro
att dessa visa orden voro sanna
– dĂ„ teg kung Salomo och log.
”Vi ler du, konung Salomo?”


Dikt Predikaren - Gustaf Fröding