Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Mefisto

Han gör sig till och lÄtsar vara vÀn.
Jag ville, att jag vore kvitt den skurken.
NÄ, drag Ät HÀcklefjÀll och ryk och rÀnn!
– Han lystrar ej, han flinar blott, den lurken.

Hans bockfot sÄg jag redan sÄsom barn,
den skrÀmde mig frÄn dans och glam och lekar.
Nu har han snÀrjt mig i sitt lömska garn,
den bittra anden, han, som alltid nekar.

Han följer mig som skuggan, var jag Àr,
och visar mig, hur allt Àr dumt och dÄligt,
och allting lytt och fult och allt, som skÀr,
han pekar ut och skrattar hÄnfullt hÄligt.

Han visar mig, hur storhet Àr ett skal
och alla ljus, som prisats, Àro dankar,
och glÀdje Àr en lögn och kÀrlek fal,
och vishet Àr en bakfram lek med tankar.

Och nÀr jag hjÀrtetrött och led vid allt
Ätminstone min sorg vill Àrligt bikta
och ge den klang och fÀrger och gestalt
och tar ett ark och tror mig kunna dikta,

dÄ lÀgger han sitt ansikte i veck,
i visa veck som Senecas och Platos,
gör tragisk gest Ät alla vÀderstreck
och deklamerar med gudsnÄdlig patos.

Och kommer han till ord som ”ack förbi”,
”ack lĂ€ngesedan”, eller ”ack förgĂ€ves”,
dÄ suckar han med nedrig ironi
och snyter sig och lÄtsar, att han kvÀves.

Än som av grĂ„t hans röst Ă€r grötigt tjock,
och Àn den piper ljuvligt i falsetten.
Till slut han gör en grann teaterbock.
FörsmÀdligt nickar fjÀdern i baretten.

Och blir jag dÄ nervös och vild och vred
och skriver smÀdedikt, som slÄr och gisslar,
dÄ grinar han, sÄ kÀken gÄr ur led,
och skrattar, sÄ det vriner, sÄ det gnisslar.

Han blinkar kitsliglistigt under lugg
– jag vet hans mening – alltför vĂ€l jag fattar,
det Àr Ät mina vÀnsterhÀnta hugg,
ej Ă„t de slagne, som den boven skrattar.

Den falska stÀmman gnÀggar, tunn och vass,
han ropar: ”Bravo, bra, gudomligt skrivet!”
HÄll mun, ditt djur, vik hÀdan, Satanas!
– han stannar kvar, han Ă€r min vĂ€n för livet.


Dikt Mefisto - Gustaf Fröding