Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Indianer

LĂ„t den flicktyckmyckna minen fara,
eller göm den till din nÀsta bal!
HÀr Àr vilt och hÀr Àr gott att vara,
hÀr Àr mossan mjuk och skuggan sval.

LÄt mig lÀgga i ditt knÀ min nacke
och var hygglig för en stund – se sĂ„!
Det Àr brant och tungt i livets backe,
vi fÄ grÀla övernog ÀndÄ.

Det Àr sant, jag Àmnar bli en hedning,
en förskrÀcklig, glupande tyrann,
du skall ledas av min viljas ledning,
jag skall bli en ryslig Àkta man.

Jag skall murra Ät dig över maten,
jag skall grina Ät varenda rÀtt:
”fy för katten, vidbrĂ€nd Ă€r spenaten!
– kvinna, sĂ€g, Ă€r detta kalvkotlett?”

DĂ„ blir tid att tala, cara mia,
kvinnans rÀtt och annat tanteri.
Fri Àr skogen, lÄt oss vara fria
Àn frÄn livets strids pedanteri!

LÄt oss lÄtsa, att vi bo i skogen,
vilda indianer, du förstÄr,
och vÄr wigwam Àr den dÀra logen
och jag sjÀlv, förstÄss, Àr Sagamor.

Jag Àr grym i strid och lat i freden
och jag heter Miantonimah.
Du skall följa mig pÄ krigarleden,
bleka, vita Tith-oh-Wah-ta-Wah!

Men nÀr tomahawken lagts i jorden,
skall jag ligga liksom nu pÄ rygg,
trött pÄ vandringen och trott pÄ morden,
ligga trygg pÄ rygg och fÄnga mygg.

Tith-oh-Wah-ta-Wah fÄr gÄ och leta
efter möss och mask, som jag skall ha,
hon fÄr slita, slÀpa, hon fÄr streta,
stackars, stackars Tith-oh-Wah-ta-Wah!

Hon fÄr bulla upp med mask och rötter,
och ett ormbunksblad fÄr vara duk,
och till tack vid Sagamorens fötter
fÄr hon sitta som en katt pÄ huk

Och nÀr jag fÄtt nog av matens gÄva
frÄn den store anden Manitu
skall jag lÀgga mig till ro och sova,
lugn och lycklig mot ditt knÀ som nu.

– Nej, lĂ„t bli, skall du dra av mig hĂ„ren?
Skall jag skÀms, min vilde indian?
Det Àr verkligt sant med Sagamoren
och hans fru – det stod i en roman.


Dikt Indianer - Gustaf Fröding