Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt I skogen

I skogarnes djup bor skuggan,
och tystnaden slumrar dÀr,
och viskande bud frÄn bygden
den suckande vinden bÀr.

Och molnen komma med vinden,
och solen skymmes dÀrav,
och fÄglarnes röster tystna
och luften Àr tung och kvav.

Men vad som av vinden viskas,
Ă€r ingen av oss, som vet,
ty susande sprÄkets mening
Ă€r skogarnes hemlighet.

KanhÀnda om nya illdÄd
han viskar i klyft och mo,
om mÀnskornas hÀtska strider,
om brott och om bruten tro.

Jag vet blott, att vemodsslöjan
sig sÀnker kring furans skrud
och kÀllan och bÀcken mörkna,
nÀr vinden gÄr fram med bud.

Det Àr liksom onda ögon
jag sÄge bland snÄrens nÀt
och hörde ibland bakom mig
som tassande lömska fjÀt.

Jag kÀnde en trast, som sjöng för
sin kÀresta dagen lÄng,
och ljungen och lingonriset
beundrade djupt hans sÄng.

Och blÄklockan ringde sakta
i takt med hans kÀrleksglöd,
och skogsstjÀrnans öga lyste
och smultronets kind blev röd.

DÄ hördes en vinge flaxa,
och klorna en glada slog
i sÄngarens bröst, och sÄngen
om kÀrlek för alltid dog.

Det vackraste tjÀrnet i skogen
lÄg ensamt och tyst och klart
och vÀxlade blickar med solen
och drömde sÄ underbart.

Det speglade hÀrliga skatter
av skiftande ljus och fÀrg,
det famnade alltets riken
i ramen av skog och berg.

Det drömde om eviga rymder
av evigt skimrande glans,
om stjÀrnor och soliga vÀrldars
oÀndliga rytmiska dans.

Men nu ligger skogens öga
av starren för alltid slÀckt,
en stirrande glanslös yta,
av smutsiga mossor tÀckt.

En ekorre satt i toppen
och tittade ned och teg,
ty Àlgen gick fram i skogen
med spÀnstiga, stolta steg.

Det var just i parningstiden
och trotsig och djÀrv han var,
ty driftens mÀktiga sjögÄng
i svallande blod han bar.

Han förde med kunglig hÄllning
sitt greniga vackra horn.
Det rasslade svagt bakom snÄret,
en krypskytt tog sÀkert korn.

I stoftet slÀpades kronan
pÄ stönande, fallen kung,
det trotsiga, vilda blodet
förrann mellan fredlig ljung.

Du trotsiga tall, som strÀcker
mot himlen din smÀrta topp,
jag kÀnner din stolta strÀvan,
ditt anande starka hopp.

Du tror att den vackra stjÀrnan
pÄ himlen du en gÄng nÄr,
om ocksÄ din trogna lÀngtan
skall rÀcka i hundra Är.

Hur skygg skall ej stjÀrnan gunga
pÄ knotig och kraftig gren
och sprida frÄn barrig krona
sitt blinkande milda sken.

Du skjuter med makt i höjden
ditt ÄtrÄdda mÄl emot,
du banar dig fram, du vÀxer,
du höjer dig fot för fot.

Ack, kÀnner du icke döden,
som frÀter i stam och rot,
och ser du dÄ ej, hur stjÀrnan
flyr undan dig fot för fot?

Jag gitter ej lÀngre vandra
omkring i min gamla skog,
vi Àro ej lÀngre vÀnner,
jag kÀnner, jag vet det nog.

Ty skogen Àr god som fordom
och vÀnlig och innerlig,
det finnes ej lÀngre samklang
emellan honom och mig.

Min anfrÀtta mÀnskotanke
förstör vad naturen byggt,
i fÀrgspel och barrdoft och gransus
det blandar sig in nÄgot styggt.

Tillbaka jag vill till bygden,
dÀr striden Àr hatfullt hÄrd
– dĂ€r smĂ€lta förbittrade tankar
med livet till Ett ackord.


Dikt I skogen - Gustaf Fröding