Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Himlar

I

Jag avskyr Gud betraktad sÄsom pater,
och hatar tanken, att ditovan hunna,
ej man och kvinna mer, men munk och nunna,
vi skola sjunga eviga kantater.

Jag avskyr Ànglar, om med stela later
de trÀda mot mig kyliga och tunna
likt dessa Dygder, som i tider svunna
gjorts till personer pÄ en klerkteater.

Är saligheten blott den benradslike
avhÄllsamheten, skild frÄn livets krafter,
ej underligt, om himlarna bli tomma,
ej underligt, du arma himmelrike,
att mer vi Àlska jordens friska safter
med han – och hon-frö, frukt och barn och blomma.

II

Jag Àlskar ej en himmel lik en kyrka
och klostersalighet mig kvittar lika,
jag vill se himlen full av jordens rika
och starka liv med Ànnu större styrka.

FrÄn mina livskrav ej jag Àmnar vika,
om ocksÄ himlens alla helgon yrka
som idealmÄl för mitt hopp att dyrka,
ej blott som medel, att pÄ kors mig spika.

Giv mig, o Gud, ett sÀkert hopp i döden
att möta livets friska mÀnskovimmel,
dÀr mannen Àr en man och kvinnan kvinna!

Giv mig en uppÄtfÀrd av rika öden,
dÀr jag kan slag förlora eller vinna,
sÄ kan jag kanske lÀngta till din himmel!

III

KanhÀnda kÀmpar vÀldighet mot troner
Ànnu i himlens allra högsta zoner,
likt bragd och Àventyr i jordens krig,
kanhÀnda blandas i de helga toner,
o Gud, om du Àr till, som Àgnas dig,
frÄn skog och Àng i himmeltemplens nÀrhet,
likt jordens ljud, men fylld av himmelsk skÀrhet,
en kÀrleksvisa öm och innerlig?

KanhÀnda dÀr för varje man och kvinna,
var stam, vart folk Àr salighet att vinna
av just den egenart, som Àr för dem?
För Hellas lysa ljust Elysiens lunder,
för Israel med Àdelstenar under
sin jaspismur ett nytt Jerusalem.

Sin sÀlla jaktmark uppnÄr indianen,
till houribÀddens vila gÄr sultanen
pÄ segrar nöjd, men onöjd skandinaven
gÄr djÀrvt Ànnu pÄ andra sidan graven
med egen kraft till stöd pÄ vikingfÀrd,
– en var skall finna, trĂ€len som titanen,
om född i öknen eller under granen,
av det han önskat det, som han Àr vÀrd.


Dikt Himlar - Gustaf Fröding