Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Gamle Skam

De sÀga att gamle Skam Àr död
– Ă„ nĂ€nĂ€j mĂ€n,
han lever Àn,
fast det Àr allt med nöd!

Jag mötte en kvÀll en bockskÀggsman
i Finnmo skog
– jag mĂ€rkte nog
pÄ allt, att det var han.

Han skumpade fram i JösshÀrsdrÀkt
och becksömsskor
– det stack som klor
frÄn tÄn, dÀr skon var sprÀckt.

Han grinade fult, han blÀngde lett
med vindögd blick,
och var han gick
det kÀndes osa svett.

Men gammal och grÄ och skral han var
med kutig bak,
och tom och slak
var sÀcken, som han bar.

Han luskade bort, han sÄg sig om,
illistigt rÀdd,
liksom betrÀdd
med ont, nÀr nÄgon kom.

Jag ropade högt: ”God kvĂ€ll, god kvĂ€ll!
HallÄ, stÄ still!
Hur stÄr det till
med er i HĂ€cklefjĂ€ll?”

Först ville han skrÀmma mig bort med vrÄl
och gapa brett
och sparka hett
och glo som röda kol.

Men ingen blev rÀdd för gap och spark
och ingen rös
– blott sjĂ€lv han nös
och blev förstÀmd och spak.

”Hör pĂ„, fader Skam, gĂ„r yrket fram?”
– ”HĂ„ hĂ€llers tack,
det gÄr allt back,
gunÄs, för gamle Skam!

Jag vinner ej sjÀl för allt mitt strÀv
– pĂ„ jakt jag gĂ„r
men allt jag fÄr
Àr dÄ och dÄ en rÀv!

Jag tror att jag ger mig till rotehjon
hos Sankte PĂ€r;
pÄ jorden Àr
det ingen religion!”

Han sparkade Ă„ter ett tag, men kort,
ty ingen rös
– blott sjĂ€lv han nös
och gick bedrövad bort.


Dikt Gamle Skam - Gustaf Fröding
«