Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt En hög visa

Min kÀra Àr sÄsom en smÀrt gran,
sÄsom en sjungande vattubÀck
och sÄsom en ung ros,
nÀr daggen faller vid morgontid.
Och hennes dÀjelighets makt Àr sÄsom en stor krigshÀr,
den dÀr nederslÄr sina fiender
med starkt dÄn och vagnar och resenÀrer
och högt ropar: ho kan motstÄ mig?

SÀgen mig, I VÀrmelands döttrar,
I, som vallen i bergen
eller sitten utefter vÀgakanten
glammandes,
haven I sett min kÀra,
haven I sett, om min unga ros
gÄtt denna vÀgen framföreÄt?

Si, hennes gÄng Àr som en dans över Àngarne
och sÄsom en stor konungs dotters dans,
och hennes röst Àr sÄsom ett vackert lÀte
och sÄsom en lustig musik i bergen,
och hennes anletes glÀdje
Àr sÄsom en sol över sjöar,
de dÀjeliga sjöar i dalarne.

Jag kom till min kÀras boning,
nÀr aftonen svalkades och skuggan förlÀngdes,
och min kÀra faders björkar stodo gröna,
och doften av de björkar var ljuvligare Àn myrrha
och nardus och alla de apotekares pulver.

Si, min kÀra lustvandrar i örtagÄrden
och hon döljer sig för mina ögons Äsyn
under buskar av stickelbÀr och vinbÀr.
SÄsom ett ungt lejon lurar hon i sitt förstÀck
och sÄsom en modig rövarskara i sitt bakhÄll,
lÀggandes rÄd i sin sjÀls ondsko,
huruledes hon mÄ gripa den hon kÀr haver,
pÄ det hon mÄ uppfrÀta honom
med sin mun, som icke mycket stor Àr,
och med sina lÀppar, röda som gott vin.

SÄsom ett ovÀder kom hon fram av buskan,
sÄsom ett starkt ovÀder med storm och regn och hagel,
dÀr hagelkornen Àro sÄsom fall av liljor
och regnet Àr sÄsom rosors regn
och stormen sÄsom ett högt leende
och klang av mÄnga cymbaler.

Och hon föll över mig och tog mig till fÄnga
till att vara henne en krigsfÄnge och en trÀl
och for fram över mitt ansikte med sina lÀppars vrede
och gjorde en dom över mig och sade:
du Àr vÀlkommen till min faders boning,
si, du Àr mycket kÀr hÄllen och ganska vÀlkommen.

Och hon tog fram av fatÄburen
saft av hallon frÄn örtagÄrden
och kosteligt bakverk och mÄnga kakor,
och vi Äto och glammades allt intill solnedgÄngen.

Men si, mÄnga dagar Àro farna,
sedan jag sÄg min kÀras ögon,
och mina tankar gÄ vill pÄ gamla villstigar,
ty min kÀra Àr framföre alla andra
i detta landet,
ty hon Àr sÄsom en ung gran
och sÄsom en sjungande vattubÀck
och sÄsom solskenet över sjöarne,
de dÀjeliga sjöar i dalarne.

SÀgen mig, I VÀrmelands döttrar,
I, som vallen fÄr och nötboskap i bergen
eller glammen utefter vÀgakanten,
haven I sett den min sjÀl kÀr haver,
haven I sett, om kin kÀra
gÄtt denna vÀgen framföreÄt?


Dikt En hög visa - Gustaf Fröding