Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Elin i Hagen

Den dÀra stugan vid Än Àr Hagen,
dÀr gamle Anders i Hagen bor
– jag minns, hur Elin, den enda dottern,
gick förr och trallade hela dagen
i mon dÀr borta med Hagens kor.

Hon var den gladaste bland de glada,
i lek och dans var hon alltid bÀst,
och flink i spisen och flink pÄ logen
– men ofta ser en, att det tar skada,
som vÀxer vackrast och lovar mest.

Det kom en frÀmmande man till dalen,
han mötte Elin i skogen titt,
och det gick rykten omkring pÄ bygden,
och stackars Elin blev vild och galen
– i vĂ„ras drĂ€nkte hon barnet sitt.

Jag minns den stunden, dÄ hon blev tagen
hon skrek ej, grÀt ej, blev bara vit
– till fyra Ă„r blev hon dömd av lagen
– en kan förstĂ„, det Ă€r sorg i Hagen,
och det Àr ingen, som nÀnns gÄ dit.

Och gamle Anders han stÄr vid skjulet
betryckt och krokig och hugger ved.
Han var en gubbe, som log bestÀndigt,
– nu Ă€r hans ansikte skyggt och mulet,
hans lÀppar skÀlva, han tittar ned.

Han viker undan för folkets blickar,
han talar icke med nÄgon mer,
han gÄr och grÀmer sig djupt i sjÀlen,
han ser Ät sidan, nÀr nÄgon nickar,
och grÄter bittert, nÀr ingen ser.


Dikt Elin i Hagen - Gustaf Fröding