Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Den ryske anakoreten

Jag möter honom dĂ„ och dĂ„ – vi vandra
tillsammans framÄt vÀgen lÄnga stunder.
Visst Àr han strÀng och dyster mer Àn andra
och tungsint hÄrd, men det Àr godhet under.

Jag hÄller av den gamles vita lockar,
hans lÀppars kvalfullt bittert sorgsna skÀlvning
och harmen sjÀlv, som i hans röst sig stockar,
och pannans höga, tanketunga vÀlvning.

SĂ„ vandra vi igenom sommarlandskap,
dÀr livet lyser varmt om berg och dalar
men döden kÀnner jag i hjÀrtats grannskap,
nÀr han, den gamle, vid min sida talar:

”Se, sommaren Ă€r en synd, se, vĂ„r Ă€r villa,
se, det Àr gift i vÄrens svala skurar,
hör, det Àr lögn, som alla fÄglar drilla,
och livets skönhet Ă€r ett svek, som lurar!”

”De glada fĂ€rgerna, som livet sminka
och klÀda varandet i hoppets dager,
de tÀcka dunster, som förruttnat stinka,
de tĂ€cka brand, som tĂ€r, och mark, som gnager!”

”- VĂ€nd dina ögon bort frĂ„n konstens riken,
i lömska fÀrger doppas konstens pensel!
Förbanna tonerna, fördriv musiken,
som droppar vĂ€llustgift i blod och kĂ€nsel!”

”- Du tycker skönhet Ă€r i man och kvinna,
nÀr mÀnskodottern famnar mÀnskosonen
– men gömd i brudgum, dold i Ă€lskarinna,
bor synd, bor död, skelettet och dĂ€monen!”

”Den ljusa locken flickan bĂ€r om pannan,
den Àr en eld, av den skall mannen brÀnna!
Den varma blick, som söker upp en annan,
Ă€r blott en glimt av Tofeth och Gehenna!”

”Du blickar vĂ€nligt pĂ„ det unga paret,
du tror, att lyckan tÀnds i bröllopsnÀtter?
– I Dantes helvete du finner svaret,
dĂ€r hatet kysser hat i lustans fjĂ€tter!”

– Men sĂ€g mig, gamle man frĂ„n öknens hĂ„la,
Àr det ej livet sjÀlvt du sÄ förbannar
och hör du ej, hur död pÄ filtad sÄla
bakom dig tassar tyst och lyss och stannar?

Är ej den kraft, som sammanslingrar kroppar,
densamma kraft, som knyter cell till celler,
frÄn nerv till muskel som en gnista hoppar,
i röda vÄgor ur vÄrt hjÀrta vÀller?

Är ej den kraft, som midjor sammantvingar,
densamma kraft, som gror och öppnar knoppar,
som över molnen lyfter örnens vingar
och svanens vingar i kristallen doppar?

Är ej den kraft, som avlar och som njuter
i mÀnskoformer, dock den evigt samma,
som sammanför atomerna och gjuter
i rymdens kvedar livets varma flamma?

Är andens död en följd av alstringsgĂ„van,
en bröllopsbÀdd, en avgrund blott, som gapar,
– hur gĂ„r det anden, som Ă€r vigd dĂ€rovan
vid alltets modersköt och evigt skapar?

– Han sĂ€nker huvudet. Mot marken ser han.
Han suckar djupt. Han gitter icke svara.
Men tungt och tyst och svÄrmodsbittert ler han,
som om han hatar sjÀlva alltets vara.


Dikt Den ryske anakoreten - Gustaf Fröding