Svensk poesi

Dikt på svenska


Dikt Den gamla goda tiden

Stjärnorna tindrade tysta för hundrade
år tillbaka, och skogen sov.
Forsen dånade, hjulen dundrade,
gnistorna sprakade,
marken skakade,
hammaren dunkade tung och dov.

Bälgen blåste och blästern ljungade,
kvävande hetta ur ässjorna slog,
svettiga sotiga smederna slungade
släggan mot stängerna,
nöpo med tängerna,
formade järnet till harv och till plog.

”De giva oss slagg f√∂r malm
och spark för vårt släp och slit
de tröska oss ut som halm
och läska oss sen med sprit.

Min käring har svälten knäckt,
min dotter är brukets skarn,
förvaltaren själv är släkt
med stackarens första barn.

Han eldar oss helvetet hett
med rapp och med knytnävsslag,
han får allt ett vitglött spett
I nacken en vacker dag!”

Forsen dånade, hammaren stampade,
överdundrande knotets röst,
ingen hörde ett knyst från de trampade,
skinnade, plundrade
ännu i hundrade
år av förtvivlan och brännvinströst.


Dikt Den gamla goda tiden - Gustaf Fröding