Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Den evige juden

Även jag har sett den gamle vandrarn,
sedd av vÀrldens skalder, vart han kom,
men han var ej lik den bittre klandrarn,
icke trotsarn inför Herranom,
icke sörjarn, som de sjunga om.

Det var sent en afton hÀrom Äret,
dungen susade sin sommarsÄng,
sjön gick böljegÄng mot videsnÄret,
dÀr jag lÄg i grÀset kvÀllen lÄng,
drömmande om livets böljegÄng.

MÄngen gammal halvtförklungen sÀgen
drog förbi min sjÀl i brokigt tÄg,
dÀr jag lÄg och stirrade mot vÀgen,
halvt till sömn förförd av vind och vÄg
– men med ens ett underting jag sĂ„g.

Och förundrad sÄg jag gubben stiga
utför branten nÀrmare mot mig,
jag var upprörs, kunde icke tiga,
och jag sade: ”Vad kan glĂ€dja dig,
vandrare pĂ„ den fördömdes stig?”

Ty dÀr höjde sig vid nÀrmsta backe
vÀrldsomvandrarens titanfigur,
tiden tyngde pÄ hans gamla nacke,
hÀrjad var han av hÄrt ur och skur,
men massiv och vÀldig som en mur.

Bredden av hans skuldror fyllde mÄttet
utav vÀgens bredd frÄn tall till tall.
Och hans pannas valv var mörkt som brottet,
mörkt som skuggan av det syndafall,
som all tid har tyngt pÄ vÀrlden all.

Och i blicken lÄg Ànnu den pina,
som i mÀnniskornas liv Àr lagt
av den makt, som Àlskar att förtvina
var den sjÀlv till sol och lycka bragt,
födelsens och dödens hÄrda makt.

Men i silverskÀggets munvik drog det
som till ett föryngrat löjets drag,
mitt i ögats dystra pina log det
som mot nattens moln en nyfödd dag,
full av hopp och vÀrme och behag.

Och han log och sade: ”Jag har lidit,
men min plÄga Àr ej mer sÄ tung.
Medan seklen trögt och tungsamt skridit,
har jag kÀnt mig mer och mera ung,
jag blir glad till slutet som en kung.

I min sjÀl har droppat ned en droppe
av ett löje over livets lott,
det Àr nÄgonting pÄ tok dÀroppe,
det Àr somt VÄr Herre missförstÄtt,
Àven han förvÀxlar ont och gott.

Lyckan kommer, sorgen kommer Àven,
som ett tjuvpojkstreck av nÄgot barn,
nÄgon stÄr och smusslar in i vÀven
av vÄrt liv ett nyckfullt spunnet garn,
som till helgon gör oss eller skarn.

VÀrldsförloppet vecklar ut sig galet,
det Àr komiskt mitt i all sin stÄt,
dÀrför ler jag Ät det lÄnga kvalet,
det Àr icke vÀrt en klagolÄt,
nĂ€r all vĂ€rlden Ă€r att skratta Ă„t!”

Och han gick, det sÄgs Ànnu pÄ nacken,
hur han mumlade ibland och log,
sist försvann han vid en krök av backen,
aftonsolen bakom bergen drog,
vinden susade och vÄgen slog.


Dikt Den evige juden - Gustaf Fröding