Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Clown Clopopisky

Clown Clopopisky

Det var pĂ„ nattkafĂ©t i ”National”,
ett nöjets paradis med syndafall,
förbjudna frukter och den lede satan
i maskopi med Evor ifrÄn gatan
och gamle Adam sjÀlv i mÄnggestalt
av nattflanörer frÄn Berlins asfalt.
Och gamle Adam sladdrade och drack
och levde rövare bland glas och brickor
och slog sig lös bland illa kÀnda flickor
och söp sig full och bar sig Ät som pack.

Min vÀn och jag, vi sutto i en vrÄ
och drucko bömiskt öl och sÄgo pÄ,
hur slödderströmmen genom dörren drog,
och pöbelbrÀnningen i salen slog,
och hörde pÄ, hur clownen Clopopisky,
förtroligt stÀmd och doftande av visky,
berusat, öppenhjÀrtigt vemodsöm,
förtalde om sin kÀrleks brustna dröm.

*

Han drack en klunk och nickade Ă„t oss
och tÀnde sÄ pÄ nytt sin papyross
– sĂ„g pĂ„ en stund, hur tĂ€ndsticksresten brann,
och nÀr han detta gjort, sÄ sade han:

”En bifallsstorm kom rullande frĂ„n raden,
och bravoropen skrÀnade sig hesa,
och en bukett flög över balustraden
och föll precis i skötet pÄ Teresa.
Hon gav en blick, som kunde smÀlta sten,
Ät givaren, den ryske attachén
– och sĂ„ en bugning Ă„t publiken till
och hon red ut pÄ Lady Mill.

Jag bet i lÀppen, vild av svartsjuk vrede,
och mumlade smÄ böner till den lede,
men det var min tur, Zacco skrek: se opp!
och jag sprang in i vinande galopp
och satte mig pÄ baken plums pladask
och fick applÄd av pöbel och patrask.

Men lÀnge skulle ej min framgÄng vara
– ’der schene Ajust’, min kamrat, ni vet,
försökte locka mig till rolighet,
men det var stopp, jag kunde inte svara.

Jag bjöd nog till att sÀga he! och Àh!
men bjuda till hur mycket Àn jag ville,
mitt gamla prövade pajazzosnille
var som förvandlat nu till sten och trÀ.

Amfiteaterns blickar blevo buttra,
och raden började att halvhögt muttra,
och glÄpordshaglet blev till slut orkan:
’Gör konster, ynkrygg’ och ’var kvick, din fan!’

Jag gjorde Ànnu ett försök att grina,
men plötsligen rann sinnet till pÄ mig
och jag bröt ut: ’Fördömda byke, tig!’
DÄ började de ruttna Àggen vina
frÄn alla hÄll som kulorna i krig.
Och som en störtskur, ifrÄn himlen fallen,
det kom av gamla ben och Àppelkart,
en lösryckt bÀnklist slog mig hÄrt i skallen
och som en död jag föll och allt blev svart.

Och nÀr jag Äterkommit till besinning,
jag lÄg i stallet pÄ en knippa halm
och kÀnde blodet sippra ur min tinning
och nÀstan kvÀvdes av kompostens kvalm.

Och nesan frÀtte mig och skammen brÀnde,
min sjÀl sjönk djupt i grÀmelsens elÀnde.
DÄ hör jag lÀtta steg dÀrutanför,
det Àr Teresas lÀtta steg jag hör,
och tĂ€nk Ă€ndĂ„! – Teresa Ă€r sĂ„ god!
Och vem har mÀtt en kvinnas Àdelmod?
KanhÀnda sjÀlva skymfens övermÄtt
den ÀdelhjÀrtade till hjÀrtat gÄtt?
– Nu Ă€r hon hĂ€r att grĂ„ta vid mitt bröst
och torka av mitt blod och ge mig tröst
och sÀga: caro, caro, povro mio!

DÄ hörde jag herr diplomatens röst,
som sade: ’AlltsĂ„ fredag klockan tio!’

DÄ svor jag till och borrade min hjÀssa
i halmens tÄgor djupt och emot dessa
min tinnings fÀrska sÄr jag söndermol
och skrek och skrattade och grĂ€t – och gol!
Ja, verkligen – jag gol – det var en vana,
en rolig konst ifrÄn min cirkusbana,
som PiÚce de résistance jag brukat den
och i min bittra sorg den kom igen.
Sen steg jag upp, gick ut och drack och slogs,
tills sorgerna med vettet rĂ€nt till skogs.”

Han drack en klunk och nickade Ă„t oss
och tÀnde sÄ pÄ nytt en papyross
och gjorde sen sin bÀsta kapriol
och stod pÄ huvudet och grÀt och gol.


Dikt Clown Clopopisky - Gustaf Fröding