Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Blixten

Han var svart av sot och av landsvÀgsdamm,
dÀr han vandrade vÀgen fram,
i hans ögonbryn,
i hans hökuppsyn
var ett tycke av tattarestam.

Och hans ögon blÀngde sÄ svart som sot
och sÄ blankt som hans sotareklot
och ibland med list
och ibland med ett visst
litet tycke av vildhet och hot.

Över panna och hals lĂ„go vilda snĂ„r
av hans svarta och toviga hÄr
och dÀrovan satt
pÄ tre kvart en hatt,
som visst inte var nygjord igÄr.

Och hans namn stod ej skrivet i prÀstens bok,
pÄ hans hemstam blev ingen klok,
han var ingens son,
vete Gud varifrÄn
honom slumpen i livet vrok.

Genom sommar och vinter och solsken och yr,
över fall, över mo, över myr,
över berg, över hed
gick hans vandrareled
under ensliga vÀgÀventyr.

Och dÀr stig ej fanns och dÀr foten slant
utför barrig och halkig brant
kom han plötsligt ut
vid en skogstorpsknut
eller ock vid en landsvÀgskant.

Men varhelst han kom, blev det liv i lek
och det mulna i minerna vek,
och det bjöds pÄ sup,
bÄde lÄng och djup,
och man skrattade, svor och skrek.

Ty i rÀgglor och ramsor var Blixten slÀngd
och i visor han kunde i mÀngd
och han sjÀng och han ljög,
medan pipan han sög
med en uppsyn, förbistrat befÀngd.

Och han ramsade rÀgglor om hÀxor och troll
och om irrfÀrder rakt bort i stoll
och om Hin och hans mor
och hur sjÀlv han for
med hin onde till mÄnen i sÄll.

Eller ock satt han högt över svalornas bon
som en kung, som en kung pÄ sin tron,
med sin svarta kropp
pÄ en skortstenstopp
lik Hin onde i egen person.

Och han visslade vasst och han joddlade gÀllt,
sÄ det ljöd över dalar och fÀlt,
nÀr han svÀngde sin kvast
och med brÄdsnabb hast
gjorde fejningen bonden bestÀllt.


Dikt Blixten - Gustaf Fröding
 »