Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Balen

Balen

En hjÀltedikt
I.

Det var en gÄng, nÀr jag var mycket ung,
dÄ varje möda var mig lÄng och tung,
och pĂ„ bohĂȘmens alla vĂ€gar drev jag,
Childe-Haroldsdikter skrev och sönderrev jag,
ibland i sorg och punsch bland vÀnner smalt jag
och stundom slösade och stundom svalt jag
och gick och drömde dumt om guld och lager,
tills jag blev sjuk och ful och gul och mager.

Det var en gÄng, det var en Oskarsbal
en vinterkvÀll i stadens festlokal.
Jag stod vid dörrn, jag hade lÄnat fracken,
den var för lÄng, för vid, för hög i nacken,
mitt skjortveck, styvt och stÀrkt och brynt i tvÀtten,
stack prydligt av mot vita halsrosetten,
en knapp var borta, ena klacken sned,
min sjÀl i olag, mitt humör ur led.

Och runt omkring mig trĂ€ngdes stadens crĂȘme
i all sin prakt provinsiellt förnÀm,
vÄr överhet stod klÀdd i guldgalon
kring lÀnets hövdings stÄtliga person
och vasariddarne av handelskÄren
kring vÄr senator, brÀnnvinsmatadoren,
och i en vrÄ stod major Gyldenstorm
och kapten Adelfeldt i uniform,
och hÀr och dÀr en löjtnant, rak och grann,
gick vridande mustaschen av och an,
och hÀr och dÀr det stod en skock civila
i vÀntande och stelt pÄ stÀllet vila.
Och utmed vÀggarne satt tant vid tant
i gult och gredelint och annat grant
och tyllomfluten, brokigt skiftande,
satt flicknoblessen, makligt viftande
med flÀktorna kring sina unga drag
i flickförnÀmt och nÄdigt sjÀlvbehag.

Som vÀrldserfaren kritisk pessimist
jag fann det hela tomt och fult och trist
och kÀnde oro för min sneda klack
och för min lÄnade fördömda frack
och tĂ€nkte: ”Det Ă€r dumt att gĂ„ pĂ„ bal”
men vÀnta, lÀnets hövding hÄller tal.
Champagnen dracks, det ljöd ”en enkel sĂ„ng
ur svenska hjĂ€rtans djup en gĂ„ng.”

II.

Nu spökar det i trapporna
och i tamburn bland kapporna
den gamla goda tiden
hörs frasa genom siden,
fru Uggla seglar in.
Och gammaldags Àr stilen
i airen och profilen,
dÀr sjutti Är fÄtt rita
sin skrift i hennes vita
och högvÀlborna skinn.

Men stolt hon bÀr mantiljen Àn
och stramt hon styr familjen Àn,
sÄ hÄrd mot vind och vÀder
som fordom hennes fÀder
vid Lech och Holofzin.
Nu skramla braceletterna,
nu nicka nackrosetterna
och sÄ med spel och fanor
och stass och stÄt och anor
fru Uggla seglar in.

III.

Men som en lustjakt förs av morgonvindar
i lÀtta lovar kring en flaggfregatt,
pÄ bröllopsfÀrd i myrtenprakt som lindar
sig lent om duk och mast och ror och ratt
och glÀdjevimplar vajande i förn
kom dotterdottern, fröken Elsa Örn.

Det sam en ljusröd ros vid hennes hjÀssa
bland hÄrets gula gammalsvenska lin,
hon förde nacken som en ung prinsessa
och hon var adligt smÀrt och rak och fin,
men mjuk i gÄngen som en ung dansös
och smÄtt behagsjuk som en borgartös.

Och hennes ögon voro arga skalkar
och hennes lÀppar sköto friska fram
som unga knoppars halvtutsprungna kalkar
och nÀsans min var trubbigt trÀtosam.
Det fanns ej spÄr av gamla mormors stÄt,
en lustjakt var hon, ingen örlogsbÄt.

En smÀcker jakt, som just vid dagens gryning
pÄ glada vÄgor nyss har stuckit ut
– och sĂ„ i mormors svallvĂ„gs efterdyning
med vÄrvind susande i varje klut
och glÀdje vimplar vajande i förn
kom dotterdottern, fröken Elsa Örn.

IV.

Och med detsamma var det mig, som allt
tog gladare och skönare gestalt,
musiken ljöd mer musikaliskt ren
och mera ljust och klart blev gasens sken,
och mitt förakt för mÀnskorna tog slut,
och lÀnets hövding sÄg rÀtt klyftig ut,
och vasariddarne de gingo an,
och brÀnnvisbrÀnnarn blev en hedersman,
och major Gyldenstorm en stel och satt
och högst sympatisk gammal toddytratt
till veteran frÄn livets bistra brottning,
och flicknoblessen blev ett hovfruntimmer
frÄn forna dagars trolska sagoskimmer,
och fröken Elsa Örn var hovets drottning.

Ty det var henne varje dag jag mött,
nÀr varje dag jag trottoaren nött
förutan mÄl, pÄ vÀg till ingenstans,
försÀnkt i dröm om det, som icke fanns,
och det var henne jag gjort visor om,
och det var hon, som jÀmt i drömmen kom
och satte sig hos mig och talte tröst
med hoppfullt glad och flickförnumstig röst.

V.

Och pratet pladdrade
comme il faut,
och valsen fladdrade
kring pÄ tÄ
i vida ringar
av svarta frackar
bland fjÀrilsvingar
av tyll och flor
och skÀra nackar
och vita skor.

Det var en böljande
flod av vÄr,
nÀr friskast sköljande
vÄgen slÄr
och allt för hÄgen
stÄr lyckosammast
men förd av vÄgen
vid nÀrmsta hörn
mot soffans damast
sjönk Elsa Örn.

Hon satt dÀr flÀmtande
röd och glad,
en andehÀmtande
ung najad,
i skum av spetsar
och tyllomfraggad
ur valsens kretsar
med vÀlbehag
till stranden vaggad
av böljeslag.

VI.

Emot blygheten morskt jag förstockade mig
nÀr jag stod framför fröken och bockade mig,
och en polka jag tiggde och fick,
fröken Elsa hon smÄlog och bugade sig,
och jag sÄg, hur barmhÀrtigt hon trugade sig
till att ge mig en nÄdefull blick.

Och med mod bland de polkande trÀngde jag mig
och sÄ stolt ibland virvlarne svÀngde jag mig
som ett krigsskepp, som gÄr till attack.
Och sÄ törnade vi, och sÄ struttade vi,
som förvildade skottspolar skuttade vi,
och bakut flög min lÄnade frack.

Fröken Elsa blev rÀdd, men betvingade sig
och hon gjorde sig lÀtt och bevingade sig
för att följa, nÀr takten gick vill.
Och sÄ nÀtt som Titania trippade hon,
men ibland under svÀngarna kippade hon
efter andan och bleknade till.

Med sin oro och Ă„ngest hon smittade mig
och till sist blev hon ond, sÄ hon tittade mig
frÄn förstÄndet och takten och allt,
och mot borden och stolarne strandade vi
och i skeppsbrott vid soffhörnet landade vi
– fröken Elsa skrattade kallt.

VII.

Och jag förstod, att nu var allt förbi,
och i min sjÀl kom mörk melankoli,
jag hade dansat bort min lycka, jag,
och malört drack jag nu i lÄnga drag,
och vart jag sÄg var livet dött och skumt,
och allting tölpigt, allting blygt och dumt
i trÄnga fjÀttrar Äter inneslöt mig,
jag snodde runt med tummarne, jag snöt mig,
jag tittade i tak och golv och vÀgg
och lekte med mitt unga skÀgg.

Och fröken Elsa Örn hon sĂ„g dĂ€rpĂ„,
hon undrade, hon kunde ej förstÄ
mitt hjÀrtas tysta sorg, min andes ve,
hon bet i lÀppen för att icke le,
men blev förvÄnat allvarsam till sist
och sÄg förlÀget pÄ sin fina vrist.

DÄ föll det plötsligt pÄ mig ett begÀr
att vara tragisk som prins Hamlet Àr,
den dystert sköne galenskapsaktörn,
och sĂ€ga: ”GĂ„ i kloster, fröken Örn!”
Det blev ej sÄ precis, men dock ett tal,
vars make aldrig hÄllits pÄ en bal.

VIII.

Jag sĂ„g mot golvet och jag sade: ”Fröken,
ni vet vÀl, att ungdomen Àr död
och kÀrleken förbi, vÄrt liv en öken,
dÀr mÀnskorna gÄ kring som bleka spöken
och se, hur illusionen flyr med röken
frÄn aftonlÀgereldens sista glöd.

VÄr resas enda mÄl Àr blott att fara,
se, bakom hÀgringen Àr allting tomt,
ett tomt, ett Àndlöst gÀckande Sahara,
dit vi förirrats att begravas bara”,
dĂ„ sade fröken hĂ€pet: ”Kors bevara”
och knÀppte hÀnderna tillsammans fromt.

Jag sÄg mot golvet mörkt och tungt jag sade:
”Ni söker döva sorgen med ett skratt,
ni hör till dem, som Ànnu Àro glade
i bilans skugga som Scheherazade,
nÀr dag till dag av hotat liv hon lade
med hjÀlp av dikt, förlÀngd frÄn natt till natt.

Men tingens lag den lyss pÄ ingen saga
och smeks ej av blid av nÄgon flickas hand,
och den sultanen kan ej dikt bedraga,
han slÄr de starka och han slÄr de svaga,
han Ă€r SamĂșm, vad hjĂ€lper le och klaga
mot ökenstormens virvelhav av sand.

Ni tror er famna glÀdjen hÀr pÄ balen
– det Ă€r en skalle av en död, ni kysst!
Vi söka njutningen, vi finna kvalen,
vi tro pĂ„ kĂ€rnan och vi Ă€ta skalen”
– dĂ„ sade fröken Ă€ngsligt: ”Är ni galen?”
och det blev plötsligt mycket, mycket tyst.

Sen sade jag: ”Ja, nĂ€r förnuftet frossar
som gam pÄ lever, dÄ Àr vanvett sunt,
nÀr livets glÀdje sista sol förblossar,
Ă€r galenskapen frĂ€lsarn, som förlossar”,
dĂ„ sade fröken: ”Ja, för sjuka gossar,
för unga flickor Ă€r alltsammans strunt!”

IX.

Och fröken Elsa drog pÄ segertÄg,
en smÀcker jakt, i dansens vita vÄg,
hur mjukt hon lovade, hur skönt hon sam,
hur Àdelt rest var hennes fina stam,
hur stolt hon seglade frÄn arm till arm
med smidigt liv och högtuppburen barm!

Och runt omkring mig vÀllde sorlets ström,
jag hörde intet, jag var sÀnkt i dröm,
jag ville sörja riktigt sorgetungt,
men kunde ej, mitt sinne var för ungt,
och tÀnkte mot min vilja: det Àr dumt
att se pÄ allt sÄ tungt, sÄ sjukt, sÄ skumt,
och sÄg i en vision, hur sjÀlv jag satt
med fröken Elsa Örn en stjĂ€rnljus natt
i nÄgon park pÄ nÄgon enslig bÀnk
vid nÄgon sjö, som slog med skvalp och stÀnk,
och över oss föll mÄnens svala regn
av mystiskt sken frÄn saga och frÄn sÀgn,
jag byggde underbara slott av luft
och mÄnskenglans och vackert oförnuft.

X.

Du skall ej tro att livet dör i döden,
nej, lÄnga, lÄnga, evigt unga öden,
om vilkas slut ej nÄgon aning vet,
vi genomleva i lycksalighet.

I sjunde himlens högsta högtidssal
Àr harpoklang och sÄng och evig bal
och mÀktigt gÄr musikens Äterskall
i pelarsalen av kristall.

     *

StjÀrnkronor bryta sin brokiga glans
i gnistrande prismor och kuber,
ÀrkeÀnglarnes döttrar,
sÀnkande blyga sin ögonfrans,
dansa med unga keruber,
slÀpen som skimrande dimmor,
strÄldiademen som stjÀrnskottstrimmor
svÀva omkring i behagfull dans,
lockarne fladdra sÄ lÀtt som nÀr vinden
driver en sommarens sky,
kÀrleksdrömmarnes dagrar
falla som rodnad p kinden,
sprida sig, flamma och fly,
Àgonen lysa förunderligt klara,
sakta ibland ur de dansades skara
svÀva de Àlskande paren i dans,
söka sig vÀg genom salen och hinna
tysta gemak, dÀr i kronorna brinna
stjÀrnor av dunklare glans.

     *

Och salighet bjuds kring i fulla skÄlar,
en dryck av lyckans doft och hoppets strÄlar
man lÀppjar tankfullt dÄ och dÄ ur skÄln,
behagligt strÀckt pÄ mjuka purpurmoln.
Gud Fader sitter glad pÄ tronens höjd
och ser och ler och nickar takt förnöjd
och kÀnner kÀrlek utan grÀns och mÄtt
och tycker allting vara ganska gott.

Vi trÀda fram med nÄgot skygga fjÀt
ibland de dansande otaliga
och buga höviskt för Hans MajestÀt:
”Vi Ă€ro komna att bli saliga
frÄn ett bedrövligt gammalt smÄstadshörn
– det hĂ€r Ă€r jag och detta Elsa Örn!”

DĂ„ ler Gud Fader med ironisk min,
men farfarsaktigt god Àr ironin:
”Det fĂ€gnar mig att se ett sĂ„dant par,
och hÄll till godo med vad huset har
och tag en svÀng med dessa andra unga,
som dansa vals sĂ„ himlavalven gunga!”

Vi dansa ut, vi dansa natten lÄng
och nÀr vi tröttna pÄ vÄr dans en gÄng,
sÄ finnes sÀkert vid Guds Faders hov
i nÄgon vrÄ en undangömd alkov,
vi smyga dit, en livsvarm flod,
som liknar ungt och friskt förÀlskat blod,
av idel kÀrlek i vÄrt vÀsen strömmar
– vi slumra in, vi drömma sköna drömmar!


Dikt Balen - Gustaf Fröding