Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Atlantis

Livssorlet forsar frÄn staden,
tung Àr den vÀlvande kampens musik.
Högt ur den dova kaskaden
stÀnker ibland som ett skrik.
– HĂ€r Ă€r det stilla,
hÀr ligger vattnet
stilla i tigande vik.

HÀr Àr det ödsligt och stilla,
hÀr Àr det lÄngt frÄn det verkligas strand,
drömmarnas svÀvande villa
vÀves om vatten och land.
Luta ditt huvud
hit mot min skuldra,
se över relingens rand!

Tingen, som skymta pÄ botten,
Àro ej klippor och revlar och skÀr
– ser du de glĂ€nsande slotten,
ser du palatserna dÀr?
Sagans Atlantis,
drömmens Atlantis,
vÀrlden, som sjönk, det Àr!

Skinande vita fasader
runt kring en skimrande marmorborg,
heliga stoder i rader,
gÄrdar och gator och torg!
Nu Àr det öde,
hÀn genom staden
vandrar dess minne i sorg.

Guldet fick makt att förtrycka,
rikmÀnnens kast, en förnÀm myriad,
stal millionernas lycka,
Ă„t och drack och var glad,
vann sin förfinings
segrar, och nöden
vÀxte med segrarnas rad.

SÄ efter mÀktiga öden
sjönk och förgicks Atlantidernas makt,
folket, som sjÀlvt gav sig döden,
ligger i gravarna lagt.
HÀrligt begÄvat,
sjunket, förfallet
sist till sin undergÄng bragt!

Havet har prytt med koraller
dödsdrömmens stad, dÀr de hÀnsovne bo.
Solljus likt stjÀrnskimmer faller
matt över gravarnas ro.
Algernas fibrer
grönskade nÀten
kring kolonnaderna sno.

En gÄng, ja en gÄng för oss ock
slocknandets kommande timme Àr satt.
En gÄng, ja en gÄng pÄ oss ock
faller vÀl slummer och natt,
vagga vÀl vÄgor,
lyser vÀl solens
sken genom vÄgorna matt.

Staden, som sorlar frÄn stranden,
stÄr pÄ en grund, som Àr lera och slam.
En gÄng gÄr hav över landen,
gÄr över stÀderna fram.
Över oss sorlar,
över oss gungar
folk av en frÀmmande stam.


Dikt Atlantis - Gustaf Fröding