Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Apelles i Abdera

I stammarnes och staternas historia
har mÄngen vunnit namn och glans och gloria.
Av kloka, lÀrda folk jag kÀnner flera,
men intet folk som folket i Abdera.

Det fanns en konstnÀr i den goda staden,
han fyllde templen och han fyllde baden
– ty stadens rĂ„d han kröp för som en fjĂ€sker –
men sköna abderitiska alfresker.

Det sades ocksÄ utav konnÀssören
Kalopedilon, skodonsfabrikören:
”Han mĂ„lar bra! precis som andra mĂ„lat,
det Ă€r som just pĂ„ samma lĂ€st de sĂ„lat!”

Det var förtrÀffligt talat av skomakarn,
som var det sagt av sjÀlva jordomskakarn,
och sedan dess begynte man vÀrdera
skomakarsmakens domslut i Abdera.

Nu var det sÄ, att alla mÄlarskrÄna
om stilens renhet voro mycket mÄna,
och thy de gjorde karl med kropp och klÀder
precis som han blev gjord av deras fÀder.

Men deras fÀder mÄlade i livet
uti en stil, som svor mot perspektivet,
och dÀrifrÄn sÄ kan man derivera,
att allt blev snett, som mÄlats i Abdera.

DÄ kom Apelles frÄn Atén till staden
och gick och drev i templen och i baden
och sÄg pÄ alla dessa mÀsterstycken,
Abderakonstens vittberömda smycken.

Han kom att stanna vid en led megera,
som skulle förestÀlla just Abdera.
DĂ„ svor han till pĂ„ attiskt vis: ”NĂ€ kyna,
den dĂ€ra gumman Ă€r ju sned i syna!”

Men det var dumt att svÀra si sÄ dÀra,
ty mÄnga abderiter voro nÀra,
och genast höjde sig ett hotfullt mummel:
”Skall du Abdera chikanera, drummel!”

Kalopedilon, han ni vet, skomakarn,
tog ocksÄ skarpt itu med vedersakarn
och sade: ”HĂ„ll din mun, den arga leda,
vem mĂ„lar nĂ„nsin mĂ€nskor icke sneda?”

Apelles tar ett kol och med en nÀsa,
som pekar rÀtt, ger svar pÄ denna snÀsa.
Abderas bild blev ganska presentabel,
nÀr hon befriats frÄn sin sneda snabel.

Men dÄ blev vreden het i konstskomakarn:
”Vid Hermes och Kronion, dunderbrakarn,”
han sade, ”du kan bruka kol och krita,
det ser jag nog, men inte kan du rita.

Ett kvinnfolk kan du skapa folklikt nog i syna,
men inte kan du mÄla alls, NÀ kyna!
Och kom ihÄg det ordsprÄk, som för resten
befallt skomakarn hĂ„lla sig vid lĂ€sten!”

Det var Apelles’ egna ord, som sades,
de hade icke sjunkit ned till Hades,
men spritts som ordsprÄk, vÀlbekant i klangen
– det kom tillbaka liksom bumerangen.

Och folket tog upp sina stenar ifrÄn backen
och slÀngde dem Apelles uti nacken,
och han drevs ut av barn och unga stojare,
som skreko: ”Drag Ă„t Tartaros, din skojare!”

Apelles gick till lunden i Dodona
att frÄga fÄglarne i ekens krona:
”Finns det ett medel att hellenisera
och göra folk av folket i Abdera?”

Oraklet svarade med gÄtfullt allvar:
”Gör guld av trĂ€, gör hĂ€star utav kalvar,
försök med brÀckjÀrn och med tÄng, som biter,
att vrida rĂ€tt förvridna Abderiter!”


Dikt Apelles i Abdera - Gustaf Fröding