Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Vikingen

Vid femton Ärs Älder blef stugan mig trÄng,
DĂ€r jag bodde med moder min.
Att vakta pÄ gettren blef dagen mig lÄng;
Jag bytte om hĂ„g och sinn’.
Jag drömde, jag tÀnkte jag vet icke hvad,
Jag kunde som förr ej mer vara glad
        Uti skogen.

Med hÀftigt sinne pÄ fjÀllet jag sprÄng,
Och sÄg i det vida haf.
Mig tycktes sÄ ljuflig böljornas sÄng,
DÀr de gÄ i det skummande haf.
De komma frÄn fjerran, fjerran land,
Dem hÄlla ej bojor, de kÀnna ej band
        Uti hafvet.

En morgon frÄn stranden ett skepp jag sÄg;
Som en pil i viken det sköt.
DÄ svÀlde mig bröstet, dÄ brÀnde min hÄg,
DÄ visste jag hvad mig tröt.
Jag lopp ifrÄn gettren och moder min,
Och vikingen tog mig i skeppet in
        UppĂ„ hafvet.

Och vinden med makt in i seglen lopp;
Vi flögo pÄ böljornas rygg.
I blÄnande djup sönk fjellets topp,
Och jag var sÄ glad och sÄ trygg.
Jag faders rostiga svÀrd tog i hand
Och svor att eröfra mig rike och land
        UppĂ„ hafvet.

Vid sexton Ă„rs Ă„lder jag vikingen slog,
Som skÀllde mig skÀgglös och vek.
Jag sjö-konung blef – öfver vattnen drog
Uti hÀrnadens blodiga lek.
Jag landgÄng gjorde, vann borgar och slott,
Och med mina kÀmpar om rofvet drog lott
        UppĂ„ hafvet.

Ur hornen vi tömde dÄ mjödets must
Med magt pÄ den stormande sjö.
FrĂ„n vĂ„gen vi herrskade pĂ„ hvar kust –
I Valland jag tog mig en mö –
I tre dagar gret hon, och sÄ blef hon nöjd,
Och sÄ stod vÄrt bröllop, med lekande fröjd
        UppĂ„ hafvet.

En gÄng Àfven jag Àgde lÀnder och borg,
Och drack under sotad Ă„s[1],
Och drog för rike och menighet sorg,
Och sof inom vÀggar och lÄs.
Det var en hel vinter – den syntes mig lĂ„ng,
Och fast jag var kung var dock jorden mig trÄng
        Emot hafvet.

Jag ingenting gjorde, men hade ej ro,
För att hjelpa hvar hjelplös gÀck.
Till mur vill man ha mig kring bondens bo
Och till lÄs för tiggarens sÀck.
PÄ sakören, edgÄng och tjufvar och rÄn
Jag hörde mig mĂ€tt – vor’ jag lĂ„ngt derifrĂ„n
        UppĂ„ hafvet!

SĂ„ bad jag – men hĂ€n gick och vintern lĂ„ng,
Och med sippor strÀnderna strös,
Och böljorna sjunga Äter sin sÄng
Och klinga: till sjöss, till sjöss!
Och vÄr-vindar spela i dal och i höjd,
Och strömmarna fria störta med fröjd
        Uti hafvet.

DĂ„ grep mig det fordna osynliga band,
Mig lockade böljornas ras.
Jag strödde mitt gull öfver stÀder och land,
Och slog min krona i kras
Och fattig som förr, med ett skepp och ett svÀrd.
Emot okÀnda öden drog i vikinga-fÀrd
        UppĂ„ hafvet.

Som vinden frie vi lekte med lust
PÄ fjerran svallande sjö.
Vi menniskan sÄgo, pÄ frÀmmande kust,
PÄ samma sÀtt lefva och dö.
Bekymren med henne stÀds bosÀtta sig;
Men sorgen, hon kÀnner ej vikingens stig
        UppĂ„ hafvet.

Och Äter bland kÀmpar jag spejande stod
Efter skepp i det fjerran blÄ.
Kom vikinga-segel – dĂ„ gĂ€lde det blod;
Kom krĂ€marn – sĂ„ fick han gĂ„.
Men blodig Àr segren den tappre vÀrd,
Och vikinga-vÀnskap, den knytes med svÀrd
        UppĂ„ hafvet.

Stod jag mig om dagen Ä gungande stÀf,
I glans för mig framtiden lÄg;
SÄ rolig, som svanen i gungande sÀf,
Jag fördes pÄ brusande vÄg.
Mitt var dÄ hvart byte, som kom i mitt lopp,
Och fritt som omÀtliga rymden mitt hopp,
        UppĂ„ hafvet.

Men stod jag om natten Ä gungande stÀf,
Och den ensliga vÄgen röt,
DÄ hörde jag Nornorna virka sin vÀf,
I den storm genom rymden sköt.
Likt menskornas öden Àr böljornas svall:
BÀst Àr vara fÀrdig för medgÄng som fall
        UppĂ„ hafvet.

Jag tjugu Ă„r fyllt – dĂ„ kom ofĂ€rden snar,
Och sjön nu begÀrar mitt blod.
Han kÀnner det vÀl, han det för druckit har
DĂ€r hetaste striden stod.
Det brinnande hjerta det klappar sÄ fort,
Det snart skall fÄ svalka Ä kylig ort
        Uti hafvet.

Dock klagar jag ej mina dagars tal:
Snar var, men god, deras fart.
Det gÄr ej En vÀg blott till gudarnas sal;
Och bÀttre Àr hinna den snart.
Med dödssÄng de ljudande böljor gÄ:
PĂ„ dem har jag lefvat – min graf skall jag fĂ„
        Uti hafvet.

             * * *

SÄ sjunger pÄ ensliga klippans hall
Den skeppsbrutne viking bland brĂ€nningars svall –
I djupet sjön honom rifver –
Och böljorna sjunga Äter sin sÄng,
Och vinden vexlar sin lekande gÄng;
Men den tappres minne – det Blifver.


Dikt Vikingen - Erik Gustaf Geijer
« 
 »