Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Viken, tidens flyktiga minnen

Viken, tidens flyktiga minnen!
Stundens fröjder, bleknen, försvinnen!
Natten nedsteg pÄ vÄra sinnen,
och för skuggorna Àr vÄr sÄng.
HĂ„gkomst av de framfarna dagar,
som oss eldar och oss anklagar!
GrÄa gÀst, som ej tid försvagar,
följe ditt allvar vÄr dunkla gÄng!

Efter hundraÄriga skiften
vÄga nalkas till hjÀltegriften!
PlÄna med tÄrar ut minnesskriften:
hur den störste bland Karlar föll!
Allt för stor för den nykloka tiden,
kastad ur fornvÀrlden in i striden,
svĂ€rd för rĂ€ttvisan! – okĂ€nd för friden,
tills den för evigt hjÀlten behöll.

Oledsagad gÄr ej af jorden
Hjeltars anda – dĂ„ störte Norden
Svithiods makt, ett kummel vorden
Öfver den siste kĂ€mpenns ben!
FÄfÀngt stodo skuggorna vakter
Kring förr segerbekrönta trakter,
Annan tid kom med andra makter –
Göta lejonet slumrade re’n.

Onda drömmar dess dvala störde,
Feberns rysning dess lemmar rörde
SÄrens brand dess krafter förstörde,
Knotet yrade kring dess man,
Kom sÄ flÀrden frÄn andra lÀnder,
Klippte dess skÀgg och bröt dess tÀnder,
Redde dess bojor med lena hÀnder.
Skogarnas konung! Vakar du Àn?

Eller njöt du vÀl nog försoning,
HeltevÄlnad? Skall utan skoning
Svea sjunka, dess jÀtteboning
Öde stĂ„ för minnenas ro?
Se, de folk, för hvilka du blödde,
Minnandes de anor dem födde,
Af hjeltearm förente och stödde,
RĂ€cka dig handen till evig tro!

Röst frĂ„n Valhall: ”Det Ă€r fullbordadt
Hvad i Nornornas rÄd var ordnat:
DÄ brödraband Skandiens folk omgjordadt,
HĂ€ruppe ock firas frsoningens lag!”
LjusklÀdde hjeltarne vinka neder.
Carlvagnen gnistrande strÄlar breder,
Morgonen randas: en Carl den bereder,
Och Oscar heter den gryende dag.


Dikt Viken, tidens flyktiga minnen - Erik Gustaf Geijer