Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Manhem

Det var en tid det bodde uti Norden
en storsint Àtt, beredd för fred som krig.
DĂ„, ingens slav och ingens herre vorden,
var odalbonde var en man för sig.
Med svÀrd han röjde vÄld, med plogen jorden,
med lugn för Gud och man han gick sin stig.
Sig sjÀlv sitt vÀrn, han visste andra skydda,
och kungasöner vÀxte i hans hydda.

Till honom ej frÄn vitt avlÀgsna strÀnder
med skeppen flöto konstiga behov.
Ej krÀmarn musten sög utur hans lÀnder,
ej flÀrdens yppighet hans vinst begrov.
Men Äkern plöjde han med egna hÀnder,
hans tillit var hans arm, hans skatt var hov.
VÄr konst att njuta Àr, hans var umbÀra,
och sjÀlv sig vara nog, var all hans lÀra.

Om han ej övad var att sirligt tala,
hans handslag gÀllde mer Àn ed och skrift.
Han drog ej agg inunder löjen hala:
hans hand bar svÀrd, men ej hans tunga gift.
Han ej förstod med ord en skuld betala
och sprÄka om sitt hjÀrtas ömma drift.
Hans hat var eld, hans vÀnskap gick i döden,
och med sin fosterbror han delte öden.

Hans lÀrdom var ej stor. Han visste lida
och leva som en man. Vad vet’ vi mer?
Vi veta, huru sol och stjÀrnor skrida;
de över veklingar gÄ upp och ner.
Vi apa Ă„skan, kunna vapen smida,
men ej det mod, som emot faran ler.
För lyckan krypande vi slÄss om brödet;
han upprÀtt stod och brottades med ödet.

Och föll han Ă€ven – ej han hördes kvida,
han tÄligt drog vad lag som mÀnskan fÄtt.
Med fÄfÀng suck han bad ej plÄgan bida,
han tiggde ej om livets usla lott.
Med fÀrdigt mod att lyda och att strida,
han böd ett stÄlsatt bröst mot lyckans skott.
Allt kan dess nyck förta och allt beskÀra,
ej makt att leva fri och dö med Àra.

Av dessa dygder fordom Manhem nÀmndes,
ty det var fosterland för manlig dygd.
Vid blotta namnet vekligheten skÀmdes
och tÀnkte rodnande sin egen blygd.
HÀr, dÀr ur klippans hÀllar jÀrnet tÀmdes,
hon grundades, den evigt fria bygd;
och nÀr Ät bojan folken tycks sig lÀmna,
dÄ kommo Nordens söner att dem hÀmna.

SÄ tÀnkte man i vÄra fÀders dagar.
Du Àr försvunnen, tid av dygd och makt!
Vad mer, om Tysklands lÀrdom oss behagar,
och Gallien klÀder oss med lust och prakt,
och Indiens krydda vÄra rÀtter lagar,
om lika mÄnga band de pÄ oss lagt?
Vad mer, om tusen skatter till oss vÀlva,
och vi dÄ Àga allt och ej oss sjÀlva?

Och Nordens son Europas flÀrd församlar
och kÀnner allt, men ej att vara fri;
av ljus ej ser, av idel visdom famlar,
tills lust och maklighet hans herrar bli,
och dÄ hans sköra lycka slutligt ramlar,
Àn vekligt höjer hopplöshetens skri,
Àn trotsigt vill Ät ödet vördnad lÀra
och talar högt om sina fÀders Àra!

En slav Àr den, som usla lustar jaga,
om kedjan aldrig skramlat kring hans fot.
Blott det Àr dygd, att handla och fördraga
med enfald och med kraft och utan knot.
Det blott En vishet finns – att emottaga
med lugn sin lott oaktat ödets hot.
Du fÄfÀngt söker den kring vida jorden,
om i ditt bröst den ej Àr nedlagd vorden.

PÄ segerrika marker svensken trÀder,
dÀr berg och skogar tala forntids bragd.
Han ropar dig, den sÄng, som stormen kvÀder
kring kÀmpars aska, djupt i högen lagd:
kan du förgÀta dina stora fÀder
och ibland deras skuggor stÄ försagd?
Steg dÄ med deras Àtt och deras seder
ock Nordens kraft i gravens sköte neder?

Nej, renom det, de forna dygders tempel,
för evigheten rest pÄ denna jord!
Är hon ej med naturens egen stĂ€mpel
till manlighetens starka boning gjord?
Upplivom dem, de forntida exempel
av Àra, kraft och tro uti vÄr Nord!
DÄ skola i vÄrt fall vi Àven hÀmnas
och Manhems namn pÄ jorden Äter nÀmnas.


Dikt Manhem - Erik Gustaf Geijer