Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Den siste skalden

Hans vÀxt var kÀmpalik, men böjd av Ären
med lÄngsam gÄng han över heden skred;
frÄn hjÀssan fladdrade de vita hÄren,
det sida skÀgget flöt till gördeln ned.
Han följde ingen vÀg, han sÄg ej spÄren,
men framÄt oförryckt tog han sin led.
Mot klara himlen stadigt stod hans öga,
som om sitt mÄl han sökte i det höga.

”VarthĂ€n, o vandrare, i nattens timma?” –
Han vÀnder sig ej om vid röstens skall.
Hans steg ej vilse far i skog och dimma;
en Gud bevarar visst hans fot för fall.
I luften höras milda toner simma,
som suckande dö bort mot klippans hall.
SÄ vandrar han med harpan uti hÀnder,
sÄ har han vandrat genom mÄnga lÀnder.

En sĂ€llsam gĂ€st frĂ„n grĂ„a forntidsdagar –
ej nĂ„gon visste talet pĂ„ hans Ă„r –
han gÄr sin stilla gÄng och icke klagar,
att han pÄ jorden ingen fristad nÄr,
att andra tider infört andra lagar,
att lÀnge sen försvunnit sÄngens vÄr.
Hans slÀkt gÄtt ut. Han sina vÀnner miste.
Han utav skalderna Àr kvar den siste.

I kungaborgen lyste ljusen klara,
vitt hördes midnattsfestens vilda fröjd;
kring borden satt de fagra jungfrurs skara
och mÄngen ungersven, till lekar böjd.
”LĂ„t bĂ€garn, fylld till brĂ€dd, kring laget fara!”
skrek konungen. ”Jag Ă€r i kvĂ€ll förnöjd.” –
Men tunga slag pÄ porten störde festen:
”LĂ„t upp”, sad’ kungen, ”för den nye gĂ€sten!”

In trÀdde skalden. Dörren knappast rymde
den gamles majestÀtiska gestalt.
En okÀnd fruktan lagets glÀdje skymde,
och tyst som graven blev i salen allt.
SnÀllt mÄngen mö bakom sin granne rymde,
av bĂ€van mĂ„nget tignarhjĂ€rtaÂč smalt.
Men tyst, en vÄlnad lik frÄn andra vÀrlden,
stod gÀsten dÀr med ögat fÀst pÄ vÀrden.

”Vem Ă€r du, frĂ€mling?” Ă€ntligt kungen frĂ„gar
och gör ett kors utöver bÀgarns rand.
”Om jagad upp ur gravens sköt du tĂ„gar,
vik hÀn i korsets namn till skuggors land!
Om i ditt bröst Àn livets flamma lÄgar,
sĂ„ tag den gyllne bĂ€garn av min hand!” –
Den gamle bÀgarn tar och drycken tömmer,
hans öga tÀnds, han mjödets kraft berömmer.

”Vad du mig gjort, dig Gud en gĂ„ng betalar
och tröstens dryck dig ej i nöden spar.
En gammal man, o konung, du hugsvalar,
vars levnad en gÄng skÄdat bÀttre dar.
I festens prakt i gyllne kungasalar
ej skalden fordomdags en frÀmling var.
Nu Àr han trött av hundraÄra skiften,
han överlevt sin tid, hans hopp Àr griften.

Av sÄngens barn, som tystnat uti Norden,
jag ensam blev. – Jag tog min vandringsstav.
En flyktig frÀmling i min Älder vorden,
min harpa mig mitt uppehÀlle gav.
FrÄn dörr till dörr jag vandrade pÄ jorden;
jag kom till fjÀrran land och Kristi grav.
Jag harpan slog till mÄngen pilgrims psalmer,
jag spelte under helga landets palmer.

Men giftig var i södern blomstrens Änga,
dÀr synden frodas uti solens brand,
och illslugt folket, deras hjÀrtan trÄnga;
sjÀlv sÄngen lÄg i vinningslystnans band.
Jag Karlavagnen sÄg pÄ fÀstet gÄnga;
jag trÄdde Äter till mitt kalla land,
dÀr ren stÄr blÄa himlen över tjÀllen,
och Àran bor, ovanskelig som fjÀllen.

Det drog mig bort. Jag kunde icke dröja.
I mina ögon sÀllan kom en blund.
Jag gick, dÄ natten stjÀrnbestrött sin slöja;
jag gick, dÄ solen gjorde dagens rund.
En högre makt har tyckts min styrka höja,
och jag har hÀrdat ut till denna stund.
SÄ har jag vandrat över berg och dalar,
sÄ har jag kommit i min konungs salar.

Av dig, o drott, jag intet vill begÀra,
ej kostlig gÄva, icke bröd och lön;
men vill du skalden nÄgon nÄd beskÀra,
sÄ tillstÀd honom blott en enda bön:
att Ă€n en gĂ„ng fĂ„ höja festens Ă€ra.” –
”VĂ€lan, utav din konst giv oss ett rön!”
sad’ konungen. – Den gamle satt i gĂ„ngen
och harpan slog och sjöng den sista sÄngen:

”Vid mĂ„let Ă€r jag
av lÄnga resan.
De matta senor
mig icke svikit
pÄ sista fÀrden.
Tack er, I makter,
som nÄdigt vakat
över den gamle,
att hans sjÀl
mÄtte se den dag
varefter hon lĂ€ngtat! –
Jag vet, vad jag Àr.
KĂ€nner jag icke
det vÀldiga Svitjods
konungasal?
DÀr tapprare mÀnner
i högsÀtet suttit,
kung, före dig,
och skalder fordom
stÀmde opp sÄngen
bÀttre Àn jag.
Mig tyckes jag ser dem,
de grÄa skuggor,
med stilla allvar
resliga stÄ
bland de stojande gÀster.
Jag kommer, jag kommer!
Ej fruktlöst de vinka.
Jag lÀngtar till er,
till eder, I hjÀltar!
Och livligt gÄr upp
för min hÀnryckta sjÀl
det röda skenet
av forntida minnen.

I forna dagar
satt skalden ofta
vid kungabord,
dÀr skummande hornen
gingo kring laget
i kÀmpasamkvÀm.
Vid hans sÄnger
om segerrik bragd
bröt ljungande mod
in i mÀnners hjÀrtan;
och mÄngen stod opp
frÄn hÄrda bÀnken,
svÀrjande löfte
om framtida storverk.
DÄ var Àrofull
sÄngens lön;
och ett konungasvÀrd
frÄn hjÀltens sida
var vÀrdig skÀnk
Ă„t skalden, vars arm
nog visste det föra
i forna dagar.

I forna dagar
var skaldens plats
ej i gÀstabud blott,
men i hÀrnad.
DÄ kÀmpen drog ut,
blev ej skalden kvar.
DÄ kÀmpen drog hem,
kom skalden och kvad
om Àrofull död eller seger.

DÄ hÀren pÄ heden
sig lÀgrat till vila,
vÀntande slaget
vid gryningens timma,
satt skalden upp
i den tysta natt
och med högan röst
kvad förfÀders Àra.
SĂ„ngens makt
tog fatt pÄ hans sjÀl
och gav honom kraft
att betvinga mÀnner.
Som svÀrdsegg skarpa
gingo hans ord.
Han grep uti harpan
med vÀldig hand,
och ljudet trÀngde
till hjÀrta och mÀrg
och tÀnde dÀr eld
och en hjÀltevrede.
Med svÀrdet tryckt
till klappande bröst
ligger kÀmpen tyst.
Han rÀknar pÄ stjÀrnorna
nattens lopp.
Än tindra de klart
över fjÀllets topp;
och ur dalens djup,
ur den stormande fors,
tycks fjÀrran dÄnet skicka en röst,
som ropar: till Valhall, till Valhall!

Fast mÄnga Àro
min levnads dagar:
jag sett ett slÀkte
av jorden gÄ;
jag sett ett annat
pÄ jorden komma.
Men knappast bevarar
min hÄgkomst matt,
ifrÄn barnaÄr,
ett minne av sÄngens
gyllene dagar,
dÄ Ànnu stod
i sin forna prakt
Uppsala tempel.
DĂ€r, under valv
av timmerhög skog,
bodde de mÀktiga
Svitjods gudar. –
Jag sÄg konung Inge;
han kom med makt
och lÀrde med svÀrdsegg
kristen tro,
i min ungdoms dagar.
Jag minnes den natt,
dÄ branden bröt ut
utur helgedomen.
Med hiskeligt brak
störte de urgamla
murar ned
uti svalg av lÄgor.
I luften veno
sÀllsamma ljud;
och folket, som stod
förstenat av fasa,
hov ett skri:
Nu draga de hÀdan
De gamla gudar!
DÄ blev jag döpter
i Fyris Ă„,
som vÀlvde röd
utav hednablod,
i min ungdoms dagar.
Åttio Ă„r
har jag vÀntat sen.
Men de komma ej Ă„ter,
de gamla gudar.
DÀrföre mÄste jag
gÄ till dem.
Och de kristnas fader
som jag bekÀnt,
han Àr rik och mild:
hans hÀmnd skall ej söka
en ringa man,
som vid gravens brÀdd
stammar en bön
Ät förgÀtna gudar;
han skall ej vredgas,
om skalden förskjuter
himmelens glans,
för att i nattens
grÄa djup
sitta med kÀmpar
i Odens sal
och sjunga sin sÄng
med Brage den gamle.”

I salen hörs ett harmfullt sorl kring borden,
och upp stÄr konungen med hÀftigt mod.
”Din sĂ„ng jag löna vill, och för de orden,
din hednahund, du pliktar med ditt blod!” –
Den gamle satt med pannan böjd mot jorden,
han famnar harpan, som för honom stod.
Han svarar ej – han ej ur stĂ€llet rymmer,
ty dödens skugga ren hans öga skymmer.

Men hastigt grep hans hand i harpans strĂ€ngar –
de darrade med gÀll och ljuvlig klang.
Det Àr hans sjÀl, som sig med ljudet mÀngar,
dÄ fri den sig ur kroppens bojor svang.
Och stundom Ànnu uppÄ vÄra Àngar
man hör i kvÀllens timma denna klang;
dĂ„ viska barnen tyst – och fly till sĂ€ngen:
”Den siste skalden vandrar över Ă€ngen.”


Dikt Den siste skalden - Erik Gustaf Geijer