Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Bergsmannen

Genom klyft till schakt
jag gÄr malmen till möte;
den urgamla prakt
i bergens sköte,
den lockar med makt
Ă„t djupet mitt sinne.
Jag vill bÀdda mig dÀr;
jag vill se vad dÀr Àr;
jag vill bo dÀr inne.

I djupets gömma,
som har intet namn,
i mörkrets eviga, tysta hamn,
dÀr kretsa, dÀr strömma
de Ädror, som tömma
metallernas svall ur sin levande famn.
Som solglans i natten
guldet blÀnker
i djupan sal.
Se, silvret stÀnker
med stjÀrnors tal
den funna skatten! –
Som evig vÄrd
ikring jordens barm
stÄr kopparen hÄrd,
och jÀrnet Àr kraft uti senor och arm.

Vad som sker dÀr uppe
mig icke bryr.
Jag önskar, jag sluppe
se dagen, som gryr
över jordens slÀtt.
I solens sken,
dÀr Àvlas, dÀr jagar
i alla dagar
pÄ lÀtta ben
en lumpen Àtt
för föda och gröda
och rocken grann
och sysslor och möda
och vagnar och spann
till harm för varann,
som vore dem icke jorden nog stor,
vÄr eviga mor.

Jag sitter i berget och ser dÀruppÄ:
dÀr hör jag min moders pulsar gÄ.
Dess hjÀrta slÄr
i dag som i gÄr,
medan slÀkten försvinna som droppar i haven.
Den modern Àlskar, han gÄr till dess barm;
dÀr lÀr han sig tÄla, dÀr vilar han varm
som i vaggan eller i graven.

Hennes förstfödde son min stamfar var;
han föddes högt upp i Norden.
En jÀtte var han. Hon honom bar
till att hÀrska vitt över jorden.
Kom sÄ en listig, förslagen stam
av Asar ur Österns guldport fram.
Min fader gick dÄ i berget.

Och jordsöner föllo för solens Àtt,
han utdrevs, den gamla gĂ€sten ””
de nya, de plöjde, de skipade rÀtt,
de byggde stÀder och fÀsten.
Min fader sÄg det i bergets sal.
Vred blev han – dĂ„ ristades berg och dal,
och mÀnskorna lupo förskrÀckta.

DĂ„ rev han av halsen sitt silver och guld
och kopparen frÄn sitt hjÀrta;
av blixtrande stÄl tog han handen full,
han gav det till mÀnskornas smÀrta.
De togo det mot. De drÀpte varann:
för guld och för silver blodet rann
utöver den vredgade jorden.

Lik fader jag sitter i bergets band:
metallerna ger jag i ljuset.
FrÄn mig kommer jÀrnet i kÀmpens hand
och guldet i konungahuset.
DÄ mÀnskorna bloda jorden full
för penningar, stjÀrnor och kronor och gull,
ler jag i min moders salar.

DÀr hör jag, hur hennes hjÀrta slÄr
i dag som i gÄr,
som för tusende Är,
medan mÀnniskorna fly som en suck av smÀrta.
Den modren Àlskar, han gÄr till dess barm;
dÀr vilar han ljuvligt, dÀr sitter han varm,
och dör, tryckt till hennes hjÀrta.


Dikt Bergsmannen - Erik Gustaf Geijer
«