Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt VĂ„rbal

Nu Àr det en sjungande försommarnatt.
Nu glömma vi vÀrlden, nu minnas vi bara,
att vi Àro unga, envar i vÄr skara,
och att vi en tysk musikantkÄr fÄtt fatt.

PÄ dansbanan uppe bland berghagens trÀn,
dÀr strÄkar i helgedagskvÀllarna brusa,
i hÀgnet av björklövsgardinerna ljusa
vi jubla de skuggiga timmarna hÀn.

BlÄs upp dÄ, orkester, en vinande vals!
Vi dansa Ästad, sÄ att tiljorna gunga,
frÄn bultande tinningar hatten vi slunga,
och kragen vi riva frÄn trÀngande hals.

Det tvÄng som vÄr sjudande ungdom bar
vi lösa i kvÀll och naturbarn vi leka.
NÀr dansen Àr slut, vÄra flickor vi smeka,
pÄ bÀnkarna vilande, par invid par.

Och nymÄnen lyfter sitt tvillinghorn
ur nattbleka skyar, dem vindaran slita.
Vid gÀrdet stÄr hÀggarna runda och vita
bland granskatar, svarta och vassa som tron.

Och vindens, naturens förlossande röst
igenom musik som skrÀnar och larmar
nÄr samklang i flÀmtande jungfrubarmar
och samklang i starke ynglingars bröst.

Jag lyfter dig högt i den sjungande vÄr,
du mö som vart min i den stormade dansen.
Jag ser i ditt öga den smÀktande glansen,
jag hör hur ditt hjÀrta mor snörlivet slÄr.


Dikt VĂ„rbal - Erik Axel Karlfeldt