Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Utbölingen

Det flyger en fÄgel frÄn öster till vÀst,
frÄn vÀster till öst.
Han Àr svart som en prÀst,
och som vargens hans öga glimmar.
Han flyger i svarta timmar,
i snölös vinter, i mÄnlös höst.

Det sÀgs att ingen klagan Àr lik
hans kvÀvda skrik,
att ugglans lÄt Àr lustig musik
mot de skratt han höjer i natten,
de hesa, storknande skratten.

Gossen vandrar frÄn kÀresta sin.
Han gÄr i skogen,
men tung och lutad som bakom plogen,
ty hemska tankar han bÀr i sitt sinn.
DÄ fÄr han den grÄtande skrattaren höra:
Àn fladdra vingar tÀtt vid hans öra,
Àn fly tvÄ blinkande eldkol i snÄren in.
”Kattöga, nattblacka, tig och försvinn!”
Det svarar med spÀd men gÀckande röst
i skogen eller i hans eget bröst:
”Hi hi! Ho ho!
MĂ„ tro? MĂ„ tro?
Jag Àr ditt barn, som sÄ ungt blev fött;
ditt gift var skarpt och du trodde mig dött,
men jag lever ju Àn! Jag Àr kött av ditt kött,
jag följer dig troget till graven, kĂ€r fader min.”

Den fromme forman, som forslar sin malm,
hör det stöna om natten
och flaxa kring rasade gruvans vatten
och börjar med darrande stÀmma en psalm.
Vem kan bringa till ro i den vigda jord
den slagne som vÀntar uppstÄndelsens ord
i den djupa, fyllda gropen?
Det Àr som man hörde det bösta och bÀnda.
Hör Ängestropen!
Till tidens Ànda
de fÄfÀngt sin bön till de levande sÀnda.

Det var pÄ ett bröllop en gÄng i fjol,
dÄ tystnade plötsligt spelmans fiol
och hela dansen stod stilla –
vem kvider vid knuten sÄ illa?
En skĂ€mtare skrek: ”Vem har lagt dĂ€rute sin lilla?”
Vi dignade bruden sÄ blek pÄ en stol
och gÄr frÄn den dagen
Ànnu som av skrÀck och vanvett slagen?

Den girige bonde lÄg i sitt hus.
Ej frid han fann till kropp och sjÀl,
han tÀnkte pÄ hustrun han pinat ihjÀl.
DÄ ser han pÄ gÄrden tvÄ glödande ljus,
han gÄr till fönsterbrÀdet:
det brinner i ÀppeltrÀdet!
NĂ€r morgonen kom med solen och vinden,
han dinglade död i apeln vid grinden.

Det flyger en fÄgel frÄn öster till vÀst,
frÄn vÀster till öst.
Han Àr svart som en prÀst,
och som vargens hans öga glimmar.
Han flyger i svarta timmar,
i snölös vinter, i mÄnlös höst.


Dikt Utbölingen - Erik Axel Karlfeldt