Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Ungdom

Du dansar, bleka ungdom, sorgset lÄta
din ukulele och din saxofon.
Du ungdom som jag Àlskar, jag vill grÄta
att se din dans; den slÄr mig som ett hÄn.

Det lÄg en frostnatt pÄ din barndoms Àngar,
och glÀdjens blomster sveddes till sin rot.
Det for en storm igenom tidens strÀngar,
och Àn de darra som i skÀlvosot.

Som lundar fÀlla och som löven dala
med sakta vingsus pÄ en nattlig flod,
som ljumma ilar sucka mot de svala,
sÄ flÀktar hösten, ungdom, i ditt blod.

Men trumman hetsar, rÄtt trumpeten ryter.
Det Àr som krigets sista kompani
av allt för veka, sviktande rekryter
i ryckig Veitsdans vinglade förbi.

Till offer föddes du, ty det skall vitas
för folks och gudars lÄnga, djupa schism.
Emellan solens upp – och nedgĂ„ng skall du slitas:
i öster barbari, i vÀster miljardism.

*

Vik, dumma spel! Om Àn pÄ grova sulor,
gÄ rask och rak, du tidens unge son.
Du nöjs ej lÀngre med de nÄdesmulor
den rike mannen slÀnger bort i vrÄn.

Du tror ej mer, att Gud har skrivit lagen
att mÄnga skola trÀla för de fÄ.
Det faller solsken över arbetsdagen,
om Àn i jordens schakt dess timmar gÄ.

Nu lyfter ingen ett heraldiskt vapen
till prÄligt skydd för en försutten rÀtt.
En storm har knÀckt de rötta adelskapen,
det Àr du sjÀlv som Àr din stam och Àtt.

Den grav som falskt benÀmndes fÀdrens Àra
Àr överbryggad, lik ha fyllt dess gap.
Till jÀmlikheten, ungdom, har du nÀra,
men lÄngt till frihet och till broderskap.

*

LycksÀlla ungdom, du Àr född med vingar,
din smÀckra fÄgelkropp Àr byggd för skyn.
Du svÀvar över oss i hökens ringar,
dÄ vi gÄ kvar som höns och nöt i byn.

Som biet vilar sig pÄ blomsterstÀnglar,
sÄ skall du rasta i en sydhavspalm,
och du skall kretsa som legendens Ànglar
kring Betlehem och sjunga julens psalm.

Flyg ut, flyg ut och tag den i besittning
din blÄa utmark till vÄrt grÄ allod.
För allting ont du Àrvt du fick ett gott i kvittning,
ty du fick himmelrikets nyckel, mod.

*

Hör tidens röster, dundrar demagogen.
Ja, hör och lÀr, men tro ej allt du hör.
Nu bÀvar jordens grund, nu remnar himlabÄgen
för ordens bomber och för skrÀnets kör.

Du plockar kvickt ur röret i kloaken
en vals frÄn Wien och en bombasm frÄn Rom.
All vÀrldens missljud svÀvar över taken
i denna rymd som troddes stum och tom.

Men det Àr högre ting du vill förnimma,
och du skall kÀnna vad vi alla kÀnt.
LÀgg bort din hörlur i en stilla timma
och lyssna till ditt inres instrument.

De dolda kÀllorna, de lÄdingsfriska,
du Àr dem hjÀrtenÀra, nÀr du vill.
Igenom Ärens sus jag hör dem viska,
Àn ömt, Àn gÀckande: April, april.

Jag Àr en höstpoet, men tro ej, vÄrtid,
din tjusta oro Àr mig fjÀrn och forn.
Tag mina bruna blad. O vĂ„rtid, sĂ„ng – och sĂ„rtid,
sjung i min sjÀl och dallra i mitt horn

LÄding, vÄr.


Dikt Ungdom - Erik Axel Karlfeldt
 »