Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt TrÀslottet

1.

Uret slÄr med hammaren
och mÀrker tidens flykt.
Vi haver du dig i kammaren
sÄ sörjande innelyckt?

De nattutsprungna hÀggarna
de vaja blomstertungt
och dofta utom vÀggarna,
dÀr sommaren lyser ungt.

Vakna Àro svalorna
och humlor och honungsbin.
Vinden rider pÄ falorna
sin sunnanhÀst med vin.

Fara vi ut i hans ljumma spÄr
och fara sÄ snabbt och vitt,
att vi rida förbi de dumma Är
som löpt se’n vĂ„r sista ritt?

Brinna de bleka lÄgorna
ismedernas sotiga skjul?
Dansa de branta vÄgorna
kring frustande vattenhjul?

Kuttra de blÄa duvorna
och ropar den grÄa gök?
Dallrar Ànnu över gruvorna
den rosiga rostugnsrök?

Allt vill jag se som jag sett det förr,
och intet fÄr vara förbytt.
Husfru i furuslottets dörr,
du Àr femton Är pÄ nytt.

2.

För du mig in i din gÀstabudssal
till dröm och aftonro?
Dagern Àr skum och luften sval
som i det förgÄngnas bo.

För du mig in i din högtidssal
till ro och aftondröm?
MÄnen stÄr still som i Ajalons dal
över tidens vilande ström.

Apostlarna och profeterna
med vadmalsrock och kaskett
apatsera Ànnu pÄ tapeterna
kring sjön Genesaret.

Bruntarna och blackarna
med svallande svans och man
knoga uppför backarna
med heliga mÀn i kaftan.

De grÄ och apelkastade
de synas knÀa trött,
pÄ svankig rygg belastade
med fromt och frodigt kött.

David stÄr pÄ hög altan
och ser pÄ Batsebas bad.
Ulliga hjordar gÄ vid Jordan
och beta av oljeblad.

Vet du, en gÄng dÄ jag kom pÄ besök
och satt i din ryttaresal,
grep jag prins Absaloms bruna ök,
som flydde i Efraims dal.

Lustigt jag red som till sommarfest
genom gökskog och nÀktergalsland.
Det Àr den diktens flygande hÀst
som bÀr mig Ànnu ibland.

3.

Äppna de tunga kistor av ek
som gömma bak vÀldiga lÄs
den Ă„ldriga skatt som tiden gjort blek
men som varar och sent fÀrgÄs.

Bred klÀden och dukar pÄ bord och bÀnk
mot sjunkande, skyröd kvÀll
vill jag se de vita smyckenas blÀnk
och brokig bonad och drÀll.

DÀr ligger den brudstass andlös och tom
som nurits pÄ klappande bröst.
Hur fjÀrran den vÄr dÄ dess lin stod i blom,
och hur fjÀrran dess spÄnadshöst!

Tankfull du ser pÄ slinga och list,
du unga i ÀnkedrÀkt;
du bar dem av alla brudarna sist
i din Àrbara bergsmansslÀkt.

Det sjunger i vindens vÀxande vin
som strÄkar med sÀllsamt ljud
kring de dödas och levandes brudelin
i den sal dÀr min moder stod brud.

Det sjunger om blomstrens prakt som blir blek,
och om lyckans vÀv som bestÄr,
det sjunger om glÀdjens fladdrande lek
och om trohet i lÄnga Är.

NĂ€r jag stiger dit upp till mitt vilorum
uppför trappornas knarrande trÀ,
dÄ ville jag böja, av vördnad stum,
för de sovandes minne mitt knÀ.

Det susar i kammarn pÄ vinande loft
om det trogna blod som jag Àrvt,
och det svÀvar som gammalt lavendeldoft
kring kuddens skinande lÀrft.

4.
Jag sov i den dÄnande stormnatt
med vaggande ro i min sjÀl.
Du bröt mig vid grinden en stormhatt
och rÀckte mig den till farvÀl.

Du sade: ”Jag anar din fĂ€rd blir hĂ„rd
och din vÀg blir stormig och lÄng.
VÀlkommen igen till din frÀndegÄrd,
om det lyster dig vila en gĂ„ng.”

Ja vÀl, jag har kÀnt som jag Àrvt litet malm
frÄn fÀdernas flammande hÀrd.
Jag stÄtt i din smedja vid slÀggornas psalm
och smitt pÄ ett klingande svÀrd.

Och vinden frÄn hembygdens fala och hed
mÄ vara min reskamrat
och föra mig fram genom kamp och fred
som en sjungande glad soldat.

Men vÀl skall jag drömmande tÀnka
ibland pÄ ditt bondeslott
och dig, min vÄrögda frÀnka,
som gÄr dÀr min moder gÄtt.

Och drar jag ej hemÄt till vila förr,
sÄ möt mig vid lönnarnas lund,
nÀr den öppnar sin korsprydda koppardörr
till min sista fÀdernegrund.


Dikt TrÀslottet - Erik Axel Karlfeldt