Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Tjugondedag

I hopar driver snön mot vÄra rutor,
och stormen, rullande frÄn havet, sjunger
sin spöksÄng om de sjunkna Vinlandsskutor
som skulle bringa bröd Ät landets hunger.
Ett tÄg av silverskir i rymden svÀvar,
men takets lampa hÀnger tom och blind,
och bordets ljus i ensam stake bÀvar
för andedragen av Guds vredes vind.

Och svar fÄr havet av sin broder skogen
i ovanlandet, allt det hednavilda,
dÀr ureld bor i kÀrnved, tung och mogen,
hvars hulda vÀrmehÄvor gÄ förspillda.
En rötfull nödved piper sorglig visa,
pÄ hÀrd dÀr brasan sjöng till festlig Knut,
om lumpen snÄltid utan klang och lisa,
dÄ jul och lust och mandom frysa ut.

Nu, mina kÀra, lÄt oss sitta samman
och hÄlla högtid vid det svaga ljuset
och vakta pÄ den tunna spiselflamman,
att hemmets ande ej dör bort i huset.
Igenom hÀlg och söcken gnyr Bellona
pÄ jordens hav mot Ceres och Pomona.
Men jag vill lyss till Bore, nordanbarden,
och till hans hornbas dikta trygga ord
och sjunga vid den magra aftonvarden
om ljusa jular och beglÀnsta bord.


Dikt Tjugondedag - Erik Axel Karlfeldt