Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Till en diakon

Det Àr glödande i Bartelstider,
och solen brÀnner sÄ skinnet svider,
och Àven en tÄlmodig kristen lider.

I denna bastu, som dagligen hettas,
din digra lekamen, min broder, svettas,
din fina ande vill överfettas.

SÄ Àr det endast sÄ som det skulle,
att jag ser dig hvilande strÀckt pÄ en kulle
med lÀrft kring midjans jÀsande bulle.

En svalkande vÀstan pillrar pÄ strÀngen
Det Àr dig vÀl i den vida sÀngen
under pÀronens vaggande, mogna hÀngen.

Du Àr ej ensam att flÀmta och brinna.
PÄ gungbrÀdet sitter en hvitklÀdd kvinna;
en skÀrare Eva stÄr knappt att finna.

I skÀra, I hvita! Det Àr ej under,
om I skullen mötas i slika stunder
i lekar vid Pison, i paradislunder.

Du fÄngar fÄngar en frukt frÄn kunskapstrÀdet
och rÀcker Ät henne som sitter pÄ brÀdet
med krona av sol under nunneklÀdet.

Du söker dra in din svÄra mage
och strÀcker halsen igenom din krage
för att likna en orm i Edens hage.

Din blick Àr flammande mörk och dyster.
Dit drypande anlete sÀger: Mig lyster.
Du slÀnger med tungan och hvÀser: Syster!

DÄ stiger jag fram bakom kÀllarknuten.
Du sjunker tillbaka. Idyllen Àr bruten,
den heta stunden i Eden förfluten.

Du Àr ej lÀngre en orm, en Mefisto,
fastmera en vördig broder i Kristo,
som haver sitt kött som i ena kisto.


Dikt Till en diakon - Erik Axel Karlfeldt