Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Systrar i lustgÄrden

En turkisk eldros vaktar portalen
och lyser mig in i den gröna salen,
dÀr jungfrurna stÄ i den himmelskas vÄrd.
Nu dagen Àr liden och nejden förfriskas,
och aftonens sermo angelicus viskas
i jungfru Marie örtagÄrd.

Av frÀmmande riken Àro de komna.
De knoppas, de blomstras, och tidigt de domna,
och regnet och frosten förgör dem sÄ lÀtt.
Sen mÄnader snöliljan sover i löken,
Corydalis vilar, den Àdla fröken
av gammal gyllene VadstenaÀtt.

Men nu Àr de ljuva bikternas timma,
och skönaste anlet av leenden glimma
och öppna i skymningens hÀgn sina flor.
NĂ€r solen ej stinger och vinden ej larmar,
dÄ suckar det ut ur befriade barmar,
och doftsjÀl Ät doftsjÀl sin sötma betror.

Jag vet vad ni tÀnka, jag hör vad ni tala,
mitt blod blir som ert, det friska och svala,
sÄ vekt och sÄ ungt i sitt stilla svall.
Mitt hjÀrta Àr en av er frankiska orden,
en drömmande syster i klostergÄrden
i livets och kÀnslornas floreal.

Jag vet att du strÀcker, du djÀrva Chelone,
din scharlakanslÀngtan mot kvÀllens mÄne,
den vandrande blomman pÄ bergens bryn.
Jag vet att du lyfter din lykta, Monarda,
ur skuggan vid brunnen med önskan att varda
som ett av de brinnande blomstren i skyn.

Nu klingar en vindstöt och flöjlarna gnÀlla,
och eldrosen skyndar att skruden fÀlla,
som skrÀmd av förgÀngelsens första flÀkt.
Men vis Oenothera stÄr klarögd och vaken
och aktar pÄ lÄgan i ljusastaken,
att brudgummen icke mÄ finna den slÀckt.

Vid muren stÄr pilen, en Äldrig prior,
och lÀser med darrande röst litanior,
och granorgeln höjer pÄ avstÄnd sitt dön.
Det spelar till höstfest och midnattsmÀssa,
och alla systrarna böja sin hjÀssa,
och de och mitt hjÀrta försjunka i bön.


Dikt Systrar i lustgÄrden - Erik Axel Karlfeldt