Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Sol och mÄne

TvÄ vackra döttrar har patron pÄ Vrena.
Som solens ljus och glÀttig Àr den ena;
men MĂ„ne vill jag kalla hennes syster,
ty hon Àr smÀktande och blek och dyster.

Den ena far och glittrar hela dagen
bland vikens vass, i sommargröna hagen,
och som en vÄrglimt ser man henne glida
pÄ vinterskaren med sin snabba skida.

Den blicken ler, den munnens skratt kan skunga
att locka med sig skröpliga och unga!
Men nalkas manfolk och kÀrÀlskligt smilar,
dÄ flyga orden kÀckt och vasst som pilar.

Den andra Àr blid men mÀktig lÄga,
ett kÀril flödande av kÀnslorÄga;
hon Àlskar stilla dröm och svÀrmisk vaka,
och för en suck hon ger dig tvÄ tillbaka.

NÀr inspektorn tyrolersittran stÀmmer,
hon lyssnar hÀnrykt till dess djuva jÀmmer,
bokhÄllarens fyllbas, hörd frÄn flygelns kammar,
med andakt i sitt hjÀrta hon anammar.

Nu skriver mig patronen: ”Mina tĂ€rnor
gĂ„, se’n du for, med halvt förrykta hjĂ€rnor.
SĂ€g, yngling, anar vart detta pekar?
VĂ€lj hur dig lyster, ingendera nekar”

Ja, jag vill komma, snart, nÀr hösten stundar,
vill se din hulda blick i gula lundar,
vill lÀra sitterspel och arior brumma
och lÀsa vers för dig, du mÄnskensskumma.

Se’n vill jag nĂ„gon lustigt soldag kora,
dĂ„ systern lett och gĂ€ckats allt för svĂ„ra –
för bÀgges bÄlde fader vill jag stÄnda:
”Giv mig din dotter, man, den solskensblonda!”


Dikt Sol och mÄne - Erik Axel Karlfeldt