Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Slottstappning

I

PÄ terrassen blommar den sköna,
purpurmörka Princesse de Béarn,
och kring henne stÄ i det gröna
mÄnga den galliska Rosas barn.
Men pÄ bordet prunkar en blomma,
vinens drottning frÄn bergen kring Beaune,
och nÀr alla rabatter stÄ tomma,
glöder hon Àn för njutningens son.

LĂ„t oss dricka, herr baron!
– Med förtjusning, herr baron! –
LÄt oss glömma livets möda, regnens hot och gods och hjon!
Ty vÄr skörd Àr redan gjord
pÄ en soligare jord,
och det lyser som rubiner av den solen pÄ vÄrt bord.

Under tornet, enslig i flygeln,
sitter den stoltaste dam i vÄrt land,
eller jagar hon, böjd över tygeln,
oÄtkomlig, mot skogarnas rand.
Men fördolt bland gÄngarnas vindlar
har jag ett hov av mörare mör.
Lösa vill jag glatt deras bindlar,
njuta dem alla, innan jag dör.

LĂ„t oss dricka, herr baron!
– Med förtjusning, herr baron! –
Ty den jungfrun utur kÀllarn har de noblaste av ron.
TjuguÄrig, varm och sund
vill hon falla till min mund
och förnya, nÀr mig lyster, vÄrt berusande förbund.

Vajande vildvin, blÀnk som min fana,
sÀg med din fÀrg, att grant jag förgÄr!
NedÄt, ja nedÄt lutar min bana
i dessa frÀlsets yttersta Är.
NedÄt till gropen, nedÄt till stopen
Àr dock vÀgen ljuv och bekvÀm.
DÀr vill jag sitta, avskild frÄn hopen,
dricka mig stÀndigt mera förnÀm.

LĂ„t oss dricka, herr baron!
– Med förtjusning, herr baron! –
Det Àr vinet som gör blodet hos en adelig person.
Är man född vid Öresund
eller uppĂ„t Öregrund,
Àr man lika fullt en telning av den stammen frÄn Burgund.

II

HÀr i kammarn sov, sÀger vÀrden,
en av herrarne Königsmarck,
en gÄng nÀr han stÀllde fÀrden
söderut till en stor monark.

Sov? sÀger vÀrden. Tyst för katten,
sprid inte ut, vad jag sÀger nu!
Tros att han vakat lÀnge pÄ natten,
tjusad av husets unga fru.

Maken var, som lÀses hos Anrep,
högt bedagad, skröplig och skral.
Tyst för bövelen, inga angrepp
pÄ min sköna stammors moral!

Vet ni, en gÄng var jag i Celle,
smög i en unken slottskorridor,
tyckte jag gick i den ÀlskogssÀlle,
drottningbenÄdade Filips spÄr.

DÀr pÄ vÀggen, ser ni portrÀttet?
Tycker ni ej det Àr min profil,
samma jagande blick under brÀttet,
samma haka och samma smil?

Tyst för hin! Dock Àr det ej utan
att han gett skriftligt sjÀlv dÀrpÄ.
Sen den natten stÄr hÀr pÄ rutan
ristat: Corde et gladio.

III

I brasans ljushav ger du fritt den vita
och svala armen blickarna till rov.
Jag ser, hur Ă„drorna i huden rita
ditt blÄa antrÀd ner mot handens lov.

DÀr sjunger slÀktens blod den gamla versen,
ett blod som susar ovisst mellanlÀndskt,
en droppe Piper och en droppe Fersen
och möjligtvis en strimma Vasasvenskt.

Jag tÀnker, nÀr jag ser ditt huvud luta
som lyssnande till rummens andesÄng,
att du hör bömisk flöjt och flandrisk luta
och irisk harpolek pÄ samma gÄng.

Hur tryggt att vila i det kÀnda suset,
med örat stÀngt för livets rÄa kÀlt,
en bleka minnens kastellan i huset,
en dallring av german och slav och kelt!

Men som du Àr ett vÀsen sjÀlv, en kvinna,
och skapad till en öm viole d’amour
och vinden springer upp ur löv som brinna
och skÀlver dÄnande i moll och dur,

sÄ vill din sjÀl anamma sena vingar
och som en örn fly ut i höst och kvÀll;
men tonen som din lÀngtan grep förklingar,
och endast halvt fĂ„r hjĂ€rtat ljud: jag Ă€l…

IV

Jag Àr en prÀst i Hebrons gÀll.
Jag sÄg, hur du gick ut en kvÀll,
min nÄdiga grevinna,
dÄ kökemÀstarn stÀngt sitt spjÀll
och lampan slutat brinna.
Vart smög du hÀn
bland höga trÀn?
Jag sÄg och hörde, jag förstÄr
den svarta synd som du begÄr
vid höstligt sus i nakna snÄr.

Jag Àr en svartrock, arm och klen,
jag vill ej harm, jag vill ej men,
min hulda patronessa.
Jag sÄg dig nÀsta söndag, len
som vÄrsÀlg om din hjÀssa.
Du böjde knÀn,
du smÀlte hÀn.
Du lÄg, en ödmjuk undersÄt,
vid Herrens bord och drack och Ă„t
Jag sÄg din grÄt,
ditt hjÀrtas rop: FörstÄ, förlÄt!

V

Fröken Agnes, fröken Agnes, fasanerna flyga
och kuttra sin blyga,
ungkÀrliga nöd.
Under aftonens almar galanerna smyga
och edligt betyga
sin hÀrliga glöd.

Fröken Agnes, fröken Agnes, dragonerna rida
nu sida vid sida
till valplatsen ut.
Under stallgÄrdens popplar kalkonerna strida,
och blixtarna vrida
sina vÀsande spjut.

Fröken Agnes, fröken Agnes, pistolerna smÀlla.
Du vet vad de gÀlla,
de mordiska ljud.
Re’n segraren stĂ„r vid violernas kĂ€lla
och vÀntar den sÀlla
som han vunnit till brud.

Fröken Agnes, lÄt rimrika drömmarna fara,
som skyar omfara
de blÄnande torn.
Det nalkas en bil över strömmarna klara,
och murarna svara
hans jublande horn.

Ty Königsmarcks drÄpliga tid Àr förgÄngen,
och bragden och sÄngen
ha lÀmnat vÄrt land.
Dock vÀntar en guldprins att taga dig fÄngen:
herr Isaskar stÄr pÄ gÄngen
med rosor i hand.


Dikt Slottstappning - Erik Axel Karlfeldt