Svensk poesi

Dikt på svenska


Dikt Roslagen

Jordrök vaknar bland höstlöv i lunden.
Sent om sider upp genom sunden
bryter sig brisen med glasigt gny.
Alfågelstoner, ejdergamman
smälta med askarnas körsång samman.
Ingen vårpark susar legender,
krönikeknittel som era stränder,
Rydboholm och Penningby.
Skutor som svänga kring skär och prickar,
granna som änder,
bäljande gula hår,
veronicablickar,
Roslagsvår.

Havets glädje befläktar landet.
Svallet klingar från vattenbandet.
Asplöv som vågor glittra och skälva.
Yppig oxel och olvon hvälva
kronor med fjädrarnas doft och skum.
Högtid går in över landets mären:
rosor i solblåst på yttersta skären,
rosor vid liens vägar och årans;
än vid Finsta rosa rorans
hviskar sitt skära mysterium.
Nattviolens ånga och mårans
andas den kärva natten ljum.
’Svenska soldaten’ i gulblå rotar
blickar mot kusten, där faran hotar.
Purpurnävans ymniga vävar
blomma av markens trogna blod.
Land där luften beständigt bävar,
land fär smekning och hårda nävar,
tvaget ur havets mäktiga käril,
bygd fär män och svärmare god!
Strand som hyser på klippiga ängar
vass fär sävsångarns veka strängar,
kärleksört för Apollos fjäril,
kraftig sälting för nötens våmmar!
Salt är din havsvind, söt är din skogsvind,
sät av skogslind,
Roslagssommar!

Kungsljusen tyna i höga stakar,
fackelblomster och lysing slockna.
Fyren ensam blinkar och vakar
ute i mörkret, där töcknen tjockna.
Havets ångest bestryker landet.
Själarna stöna i vattenbadet,
själarna ängslas i mänskors bröst.
Tjutande, svart en spökbåt seglar
in över splittrade vattenspeglar.
Mistlur, stormhvin heter din röst,
Roslagshöst!


Dikt Roslagen - Erik Axel Karlfeldt