Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Roslagen

Jordrök vaknar bland höstlöv i lunden.
Sent om sider upp genom sunden
bryter sig brisen med glasigt gny.
AlfÄgelstoner, ejdergamman
smÀlta med askarnas körsÄng samman.
Ingen vÄrpark susar legender,
krönikeknittel som era strÀnder,
Rydboholm och Penningby.
Skutor som svÀnga kring skÀr och prickar,
granna som Ànder,
bÀljande gula hÄr,
veronicablickar,
RoslagsvÄr.

Havets glÀdje beflÀktar landet.
Svallet klingar frÄn vattenbandet.
Asplöv som vÄgor glittra och skÀlva.
Yppig oxel och olvon hvÀlva
kronor med fjÀdrarnas doft och skum.
Högtid gÄr in över landets mÀren:
rosor i solblÄst pÄ yttersta skÀren,
rosor vid liens vÀgar och Ärans;
Ă€n vid Finsta rosa rorans
hviskar sitt skÀra mysterium.
Nattviolens Änga och mÄrans
andas den kÀrva natten ljum.
’Svenska soldaten’ i gulblĂ„ rotar
blickar mot kusten, dÀr faran hotar.
PurpurnÀvans ymniga vÀvar
blomma av markens trogna blod.
Land dÀr luften bestÀndigt bÀvar,
land fÀr smekning och hÄrda nÀvar,
tvaget ur havets mÀktiga kÀril,
bygd fÀr mÀn och svÀrmare god!
Strand som hyser pÄ klippiga Àngar
vass fÀr sÀvsÄngarns veka strÀngar,
kÀrleksört för Apollos fjÀril,
kraftig sÀlting för nötens vÄmmar!
Salt Àr din havsvind, söt Àr din skogsvind,
sÀt av skogslind,
Roslagssommar!

Kungsljusen tyna i höga stakar,
fackelblomster och lysing slockna.
Fyren ensam blinkar och vakar
ute i mörkret, dÀr töcknen tjockna.
Havets Ă„ngest bestryker landet.
SjÀlarna stöna i vattenbadet,
sjÀlarna Àngslas i mÀnskors bröst.
Tjutande, svart en spökbÄt seglar
in över splittrade vattenspeglar.
Mistlur, stormhvin heter din röst,
Roslagshöst!


Dikt Roslagen - Erik Axel Karlfeldt