Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt ”Och solen löper i jungfrun”

Han gav sig uppÄt landet
ett leende Ă„r,
nÀr kring glimmande hÄr
skön jungfrun fÀste bandet
fÀr att utgÄ i lejonets spÄr.
O du jungfru av skördarnas mÄnad,
du de mörkljumma kvÀllarnas mö,
jag vill andas din doftande trÄnad,
och din doft Àr som vÄrbrodd i hö.
I lomtjÀrn vill jag bada
och i herrarnas guldbruna ström,
jag vill sova vid hÀssja och lada
i en brinnande larsmÀssedröm.

Han drog sig uppÄt bergeb,
dÄ solen rann röd
i sin hundsommarglöd
över hedar dÀr scharlakansfÀrgen
som en eld genom bÀrriset sjöd.
Upp i bergen vill jag draga,
dÀr de stÄ som i skÀlvande skir
och dÀr Àdel falkarna jaga
i sitt kungliga, blÄa revir.
PĂ„ renlav vill jag rida
under jungfrunes tÀcka banér,
och i svalkan pÄ högdalens sida
violl jag fÀsta mitt huvudkvarter.

SÄ gick han nedÄt dalen
en fullmÄnenatt,
en gullmÄnenatt.
DÄ vaknade nÀktergalen
som stum i hans hjÀrta satt.
Du druvna fÄgel, du fÄgna,
flyg ut i den spÀdgröna dal!
Jag Àr full av det nya och gÄngna,
jag Àr ung av berusande kval.

Den vÄr som var förliden
stod som nyvÀckt i fjÀllmarkens mull,
och han sjöng som i nÀktergalstiden
för sitt sjungande hjÀrtas skull.


Dikt ”Och solen löper i jungfrun” - Erik Axel Karlfeldt