Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Mossen

Nedom berget, bort mot skogens grÀnser,
breder mossen ut sig, flack och sank.
Mellan lÄga, starrbevuxna tuvor
skymtar vattenytan fet och blank.

NÀr vid pÄskatid ett andpar sjunker,
trött av fÀrden, hitÄt ned ur skyn,
flyr det strax Ă„nyo, vill ej smutsa
sina vingar i den bruna dyn.

Snart stÄr skogen som en pingstklÀdd stuga,
grön och lövad efter veckans verk,
och en nyvÀckt hÀgg stÄr vit pÄ golvet
som en flicka i sin nattvardssÀrk.

Men med stilla svÄrmod fÀster mossen,
lik en fattig och förgrÄten brud,
ljusa hardun, bleka hjortronblommor
mellan vecken av sin blnka skrud.

Och nÀr inne genom trÀdens skymning
vina tjÀderflykt och morkullsstrÀck,
surrar hÀr blott slÀndan, vÀlva grodans
simtag tunga vÄgor som av blÀck.

Torparflickan, sökande i skogen
en förirrad ko i sommarkvÀll,
kommer hon till mossen, tystnar hastigt
hennes lockning, drillande och gĂ€ll –

Hon har hört, att hÄllfast gyttja gömmer
mÄngen hemsk och blodig hemlighet.
Stundom som ett nödskri ut till bygden
ljuder tranans skrÀllande trumpet.

Barn, av sina mödrar strypta,
nÀr Ànnu de knappt sett livet gry,
rike fÀrdmÀn, rÄnade och drÀpte,
sove i den bottenlösa dy…

Och med ögon lysande av rÀdsla
spanar barnet mellan al och tall;
spöklikt över mossens döda pölar
svÀvar dimman, stinkande och kall.


Dikt Mossen - Erik Axel Karlfeldt