Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Luthers hammare

SÄ stilla faller blad pÄ blad,
och vinden andas matt,
och dimman sluter Luthers stad
i grÄa armars natt.

Det Àr som vÀntan lÄng och dov,
som trÀngtan till en röst
att vÀcka allt som lÀnge sov
i allt för Àndlös höst.

DÄ Àr det som skÀlvde kyrkans mur,
det hamrar pÄ dess port.
Vaknen upp, ty nu slÄr tidens ur
ett timslag sÀllsamt stort!

Du vandrare, stÄ still och hör
dess fasta hammarklÀmt.
En vÀrld som föds, en vÀrld som dör
just hÀr ha möte stÀmt.

Den första klang av signad dag
far ut under himmelens rum,
en angelus som ringer lag
och evangelium.

Nu lossnar vid slagen den första sten
i pÄvekyrkans mur,
nu skiner dit in pÄ de dödas ben
en strimma av liv och natur.

StÄn upp, I sjÀlar som maran tryckt!
Nu delar sig dimman i höjd,
och brusande strÀcker sig morgonens flykt,
och livet klingar av fröjd.

GĂ„n ut i de tyska ekarnas sal,
I skalder, och sjungen Guds lov.
Nu spelar en ljuvlig nÀktergal
dÀr uggla och uv höll hov.

Du riddare, sadla din hÀst och drag
under frihetens nya banér
till ljusets stora riddareslag
och andarnas friska tornér.

Du Sion, glÀds; men bÀva, Rom,
du hedniska Babylon,
ty nu Àr slÀggan rest till dom
i handen pÄ bergsmannens son.

Och Àr han sjÀlv ett stoft, en dvÀrg,
sÄ Àr hans hammar gjord
av den metall som krossar berg,
Guds rena, klara ord.

Den vÀcker gnistan av granit,
som tÀnder en vissnad vÀrld
och glÀdgar Àssjan hvÀsande hvit
dÀr Gideon hÀrdar sitt svÀrd;

den klappar med dÄnande glÀdjeslag
pÄ sjÀlva himmelens port
och slungar sin trotsiga blixt av dag
mot fursten i mörkrets ort.


Dikt Luthers hammare - Erik Axel Karlfeldt
«