Dikt Lindelin
Det stÄr ett litet rosentrÀd i vattenstÀnk och dagg,
o trÀd med ros och tagg,
och vinden nyper lekande i lindens ljusa plagg,
dÀr hon lutar sig sömnig mot berghÀllens schagg.
VÀl strykes över vassen Àn en brÀcklig violin,
o sÄng sÄ spÀd och fin,
men myggen söker bröllopsbÀdd bak vindenas gardin,
och du hör blott ditt sjuttonÄrs blod, Lindelin.
I denna natt hörs ingen trast och ingen nÀktergal,
o natt sÄ huld och sval,
ty ingen röst kan sjunga ut dess skÀra lust och kval.
Se, dÄ kommer en man i den drömmande dal.
Han sjunger strÀvt en vandringssÄng, han visslar som pÄ en spov;
o man sÄ plump och grov,
vi stör du nattens jungfrudröm och hÀrjar, lik en bov,
all dess ro, dina rusiga visor till rov?
Men rosenbusken fÀller brÄtt sitt blomfÄng för hans tÄr,
o fot, hur grymt du trÄr,
och linden skÀlver, dÀr hon tung av engen Änga stÄr,
och doftar sÄ ljuvligt och rikt hon förmÄr.
Och flickan ser mot brinken, dÀr hans vÀg i skyn försvann,
o sky dÀr stjÀrnan brann;
hon Àr som en lind, hon Àr som en ros, hon drömmer, att hon kan
strö sin blomning till stig för en trampande man.